I några år har jag nu velat besöka Michelinrestaurangen Gymkhana men det har varit hopplöst att få bord och ännu värre blev det såklart nyligen när de fick ännu en stjärna. Dags att i vintras hitta en alternativ indisk fine dining-upplevelse och valet föll på Tamarind som också den ligger i Mayfair (ej att förväxla med Tamarind Kitchen i Soho alltså). Jag återkommer mer än gärna!

Jag hinner bara kliva innanför dörren så möts jag av en värdinna som tar min jacka i det lilla utrymmet medan en servitör artigt visar mig ner till den nedre matsalen. Det är förmodligen inte tillräckligt med bokningar för att hålla även den övre matsalen en trappa ovanför ingången öppen men mig gör det inget för det är där nere man hittar köket.

Min servitör frågar om mitt lilla bord blir bra. De tänkte att jag som bokat ensam kanske ville ha utsikt över köket och ha något att titta på. Redan där blev jag såld. Man hör så mycket om hur svårt det är att boka bord för en person i London och så hittar man fina ställen där de dessutom bryr sig om ens upplevelse.

Medan jag kikar i menyn beställer jag in lite vatten och en Amla Fizz cocktail. Dels älskar jag både gin och bergamott och dels har jag aldrig smakat amla. Jag vet faktiskt inte ens vad det är. Den beskrivs som indiskt krusbär och visar sig heta emblika på svenska när jag senare googlar. Fräsch och god är den även om jag kunnat välja mycket roligt med kryddor och andra ingredienser du inte hittar på cocktailmenyer var som helst.

Jag älskar vilt så en samosa med viltfärs och russin låter som den perfekta starten bland smårätterna. Jag har kommit hit extra hungrig medvetet för att kunna kosta på mig många exotiska rätter. Det som landar framför mig är något helt annat än de samosaknyten man annars brukar få. Här är det strutar att mumsa på tillsammans med granatäppelkärnor som poppar härligt. En rätt som kanske är mer spektakulär än kanongod just för att struten ställer till det i hjärnan för mig men jodå, jag älskar ändå uppfinningsrikedomen och den är fortfarande god.

Den rätt jag både tror och hoppas ska vara godast är revbensspjäll på killing och jag blir inte besviken. Det här är något av det godaste jag någonsin ätit. Jag hör till de som tycker att vi skulle äta mer get i Sverige istället för att ha en massa mer klimatförstörande kött eftersom det dessutom är väldigt gott. Därför äter jag det gärna i länder där det är populärt. Hemma i Malmö är en av mina favoriter en tamarindsoppa på en vietnamesisk restaurang på Möllan och här är köttet penslat med just tamarind. Det är galet gott. Köttet är grillat långsamt och bara faller av benen.

Efter att ha provat en grillrätt är det dags för en curry. Jag som gillar lamm väljer vad som beskrivs som en sorts indisk Osso bucco på walesiskt lammlägg. När rätten kommer in lyser den gul som solen och är dessutom dekorerad med guld. Jag är rädd att den ska smaka mycket gurkmeja för jag har sällan sett något så gult men jag hade naturligtvis inte behövt vara nervös. De vet vad de gör här och det smakar mest som en mer kryddig och mustig korma. Återigen faller köttet av benen bara man sätter kniven i det. Till detta har jag valt naan och det behövs för att ta vara på all god sås. På Tamarind dräller det inte av alternativ på naan utan de gör det enkelt för sig med tillbehören och gör de bra.

Till mitt lamm hade jag druckit ur min cocktail och dessutom upptäckt att de hade ett indiskt vin på menyn. Det är normalt svårt att kombinera indisk mat med vin och oftast dricker jag öl eller vatten om det inte råkar finnas något vitt som verkar passa. Nu satt jag plötsligt här och funderade på ett rödvin som om det vore vilket lamm som helst. Anledningen var såklart att jag aldrig provat indiska viner och varför då inte just här där man borde kunna lita på att de vet vad de gör. Vinlistan är framtagen med hjälp av vinskribenten Matthew Jukes som alltid velat ta sig an indiskt sedan han lärde känna matkulturen. Jag frågar min servitör om han kan beskriva vinet och han ger ett kort svar och fortsätter med att gå och få ett utförligare från kvällens sommelier. Nöjd med svaret beställer jag in ett glas J’Noon, en cabernetblandning från Mahārāshtra där de tagit hjälp av franska vinmakare till sin blend. Naturligtvis passar det till min curry. Man hittar annars en blandning viner från både Europa och övriga världen så det verkar helt anpassat efter restaurangens olika kryddpaletter. En fin vinkällare för den som vill spendera mer finns såklart också.

Till dessert blev det en mangokulfi som var god den också men som jag mest tog för att få ett helhetsintryck av en så bra restaurang. Den serverades som en klubba.

Servicen var toppen precis hela kvällen. Tamarind har tidigare haft en michelinstjärna och jag är inte säker på varför de tappat den men det finns ett par tidningsartiklar om dem. Bredvid mig satt ett par och delade på en curry med ett överbakat lock så jag misstänker att det var en biryani. Menyn har också hummer i chili och annat som lockar mig och vore det inte sådan konkurrens om tiden under besöken i London så hade jag ätit här varje gång om jag hade råd. Det blir mycket indiskt för mig både i Sverige och såklart i England och jag har ätit bra på både budgetställen och Michelinrestauranger som fina Veeraswamy men den här är definitivt roligare än många just för att de är lekfulla i köket på ett vis som överraskar och jag som gäst fick service som varken var klängig eller ointresserad utan bara just som man vill att den ska vara.