Letar du efter en informativ, filosoferande bok om Englands historia och landskap? Då är Watling Street av John Higgs något för dig. Storbritannien har en handfull väldigt kända lastgamla vägar där människor vandrat sedan innan romartiden och som fortsatt att i utbyggda former vara huvudleder mellan olika landsändar genom århundradena i en eller annan form, några sträckor som dagens motorvägar. En sådan är Watling Street som går mellan Dover och Wales. Påläst och nyfiken reser Higgs längs vägen och upptäcker både nytt och gammalt medan han filosoferar över sakernas tillstånd.

Dover är början på det hela och här blir det såklart en del om vilka som kommit till Storbritannien och hur. Det finns många andra böcker som tar upp de brittiska öarnas språk och hur inte minst engelsmännen ju faktiskt i grunden är utlänningar med anor från vikingar, normander och andra men här resonerar Higgs vidare på det temat och har hela tiden en grundton som är mer sansad än i flera andra böcker. Jag hör till de som håller med i mycket av det han skriver om just detta men även de som inte gör det slipper att bli dumförklarade. Han skriver på ett lugnt och självklart sätt om landets historia. En av de mest kända platserna längs Watling Street är Canterbury och här får vi oss till livs ett filosoferande om Geoffrey Chaucers klassiska verk Canterburysägner (Canterbury Tales) från sent 1300-tal. Bokens berättelser visar faktiskt just hur alla är beroende av varandra för att ett samhälle ska fungera. En enkel kock fick respekt för utan honom åt ingen adelsman och här finns mycket vi verkar ha glömt i modern tid. Apropå Canterbury kommer det också på flera ställen i boken bitar om brittisk humor och hur mjölnarens historia i Canterburysägner faktiskt känns som grunden till Benny Hill med sina plumpa skämt om rumpor.

Higgs citerar flera i boken, bland annat Chesterton med att ”raka vägar är inte alls intressanta för den engelska folksjälen” vilket är ett tema apropå att de mer spikraka romerska vägarna oftast inte haft lika stor betydelse i längden även om de fortsatte användas just mellan norr och söder. Nej det ska vara lite snirklande och upp och ner i landskapet.

”Vi ser inte historia, vi är i och formar den”. Jag läser meningen och lägger ifrån mig boken och smälter detta och just så är det med Watling Street. Ibland lägger man den ifrån sig i några dagar och låter ett kapitel sjunka in.

Försämringarna vi ser i samhället även här i Sverige nämns också. Privatiseringen av Royal Mail som ledde till att ”Granny Smith” försvann som fenomen. Grannen tar inte längre hand om posten när du inte är hemma för ingen känner längre brevbäraren och småpratar med denne och så blir samhället bit för bit mer fragmenterat och opersonligt jämfört med förr. Brexit dyker upp här också för boken handlar ju om britterna och vilka de är. Det resoneras om känslor jämfört med logiskt resonemang och hur det kunde komma sig att britterna återtog en kung efter 1600-talets inbördeskrig medan revolutionen i Frankrike blev något helt annat. Skillnaderna i resonemang syntes även i folkomröstningen 2016.

Om du gillar seriealbum för vuxna och TV-serier som Dr Who kommer du verkligen att tycka om de kapitel i boken som handlar om både Alan och Steve Moore, kända för detta. Det här är riktigt speciella personligheter på många sätt och det handlar om schizofreni, andlighet och allt möjligt i kapitlen om dessa herrar utöver det de skapat men det här återkommer också i den del som handlar om de prostituerades kyrkogård i Southwark i London som återställdes när Jubilee Line skulle byggas.

Jag känner igen mycket om St Albans men Dunstable blir kapitlet jag själv finner mest intressant. Här får du reda på varför alla engelska städer har sin High Street i form av lagade, upphöjda vägar. Staden har fått sitt namn av Dun som stred mot normanderna men han är idag närmast bortglömd. Inte som Robin Hood som ”dyrkade den rättmätige konungen” och därför har kommits ihåg och hyllats trots att han inte alls fanns som vi känner honom. De skrivkunniga på hans tid var kyrkans män och hade hög moral och Robin blev adlig av bara farten för ”han måste vara adlig om han har moral” var tanken. Vem kan vara hjälte för nationen idag? Alla tycks länkade till överheten. Dagens stora markägare stammar ofta fortfarande ur normandiska familjer och i ett av de senare kapitlen kommer ett helt avsnitt om markägande i Storbritannien som är otroligt intressant och som visar på många av dagens utmaningar inte minst för den brittiska ekonomin eftersom lagarna är så luddiga. Privatskolor och klass får sig också en släng av sleven i kapitlet om Bletchley Park som visar hur många ur överklassen som anställde varandra där i början fast de bara läst latin och grekiska medan de duktiga matematikerna var lägre stående och ointressanta fram tills att det under kriget till slut började märkas hur de behövdes för att knäcka de tyska koderna.

Ja ni ser ju, det här är en bok att sträckläsa om man vill följa vägen geografiskt men där det går lika bra att sänka ner sig i det kapitel man tycker verkar mest intressant. Det är en bok som får dig att tänka efter till och med kring hur du själv ser på samhället och hur du ofta förenklar tillvaron istället för att upptäcka alla de linjer som komplext förbinder olika saker. Då har jag inte ens nämnt alla intressanta bitar om stråtrövare och till om med om transsexuella och hur de levde vågat på 1600- och 1700-talet och tyckte att det var värt risken.