Dotterns pojkvän har jobbat i Brighton och när de hängde med mig till England ville han såklart visa henne sitt Brighton och inte bara de kända turiststråken som hon och jag redan sett. Jag hängde med ner på tåget men lämnade dem sedan ifred eftersom jag i väldigt många år har haft grannstaden Lewes på önskelistan.

Mest känt är marknadsstaden Lewes nog för att ha Englands största Bonfire Night den 5 november varje år. Då bränns dockor inte bara av Guy Fawkes utan alla möjliga man inte gillar och det har närmast blivit en sorts parad med karikatyrer. Det är inte bara Fawkes som gjort att det blivit så stort just här utan det faktum att sjutton protestanter brändes på bål här under Mary I på 1500-talet och är kända som The Lewes Martyrs.

Det var i sammanhanget Bonfire Night jag själv hörde talas om staden för första gången. Sedan dök den upp i en del historiska romaner jag älskar för här finns ett strategiskt slott och 1264 stod slaget vid Lewes som involverade Simon de Montfort Earl av Leicester och var en del i en serie strider mellan baroner och kungar om makten. Slottet visade sig inte vara det enda sevärda i den mysiga stadskärnan, omgiven av de rullande kullarna i South Downs.

Redan järnvägsstationen är vacker och härifrån skulle jag ta mig in i centrum men så upptäckte jag Anne of Cleves House i en annan riktning och beslöt mig för att börja med det. Denna den märkligaste av Henry VIII:s fruar eftersom det hela var arrangerat och han tyckte hon var så gräsligt ful att han skilde sig tämligen omgående medan hon i de flesta beskrivningar själv framstår som en lantlig tant som inte begriper sig på England. Just skilsmässan är det som gör att halva England verkar fullt av städer där hon fått hus och hon lär inte ha varit i många av dem alls. Huset i Lewes var hon inte i men det är väldigt vackert och hyser ett museum med lokala föremål och fin inredning. På andra sidan den hårt trafikerade vägen kan du gå ner till ruinerna av Lewes Priory, Lewes gamla kloster som också det förekommer i diverse historiska romaner. Du som kan din normandiska invasion känner igen namnet William de Warenne som var en av grundarna. På platsen finns också ett rätt häftigt monument till minne av slaget vid Lewes för det var till klostret Henry III tog sig efteråt och attackerades och där De Montfort till slut tvingade honom till de reformer som var en sorts början på engelsk parlamentarism.

Solen riktigt brände denna dag som vi valt att göra vår utflykt just för att få lämna London i hettan. Jag svängde ner mot det håll stadskärnan ligger efter att ha sett huset och hamnade i lummiga bostadskvarter medan insikten slog mig att jag i denna hetta måste tackla en rejäl uppförsbacke. Själva centrum med High Street ligger nämligen på en höjd.

Medan jag funderade på var vackraste vägen upp kunde finnas kom jag på att jag också måste tillbaka en bit parallellt med den riktning jag först kommit från för att undvika hårt trafikerade vägar utan trottoar. Jag hoppades att jag någonstans skulle stöta på de medeltida gamla gator som lokalt i Sussex kallas twittens och som just Lewis är extra känt för. Efter några kvarter kom jag till en vacker del av staden där några trappor lockade mig uppåt…

Trapporna ledde till härlig skugga och fler fina bostadskvarter och minsann om kartan inte visade på twittens. Det visade sig vara det vi i York kallar snickets fast mycket längre och brantare. Där de i Yorkshire ofta är korta gränder mellan kvarter är de här så pass långa att man inser deras medeltida betydelse för varutransporter mellan helt olika stadsdelar och slottet. Jag valde en och började gå uppför, omgiven av murar med grindar in till drömska trädgårdar.

I värmen var jag tacksam att jag tagit mig upp till High Street men också nästan euforisk över den otroligt engelska upplevelse det var att gå den speciella vägen. Än mer fnissig blev jag vid Bull House där tänkaren och författaren Thomas Paine som skrev under franska och amerikanska revolutionerna visade sig ha bott när han var tulltjänsteman i Lewes. Tyvärr var huset tillfälligt stängt.

Nu var det dags att svalka mig tänkte jag men kände inte för puben riktigt än utan det blev en lokal glass mitt emot entrén till slottet istället. Där satt jag och tittade på förbipasserande och tänkte att det här det är en välmående stad. Små minibussar från privatskolor susade upp i backen och gatan hade både mäklare och juvelerare och ett fint antikvariat.

En runda i slottet börjar med ett biljettköp i byggnaden utanför porten innan du korsar gatan och tar dig in i slottsträdgården. För att få ut mesta möjliga gäller det att ha bra skor och knän för det är mängder av trappor vilket det visserligen är i de flesta slott men här händer det inte fullt så mycket i de nedre delarna som håller dig sysselsatt för det är inget jättekomplex utan du vill upp till kärnan med sin utsikt. Utställningarna om själva slottet är istället i huset med biljetterna och är intressant läsning för dig som gillar engelsk medeltid. Lewes ligger ju nära Engelska kanalen och slottet är från 1069, tre år efter den normandiska invasionen alltså så det har sett många kända ansikten.

Nedanför slottet kan du också kika på det gamla området för tornérspel – the tilting ground. Här kostar det inget att strosa och om du går runt en bit får du fint helhetsintryck av slottsområdet.

Det var alldeles för varmt för att vara hungrig så jag fortsatte helt enkelt mitt utforskande av High Street.

Där High Street möter Market Street står stadens krigsmonument mitt ute i den täta trafiken. Här sluttar gatan ner mot mer välkända butikskedjor och snabbköp men du kommer också ner till ån Ouse (mindre än floden med samma namn i York) där det finns en del uteserveringar och flera promenadvägar ut i grönskan. På vägen kan du passera stadens bryggeri Harvey’s men nuförtiden finns också ett mikrobryggeri en bit upp på samma sida.

Residensstaden i East Sussex var en vacker och lummig bekantskap med mycket mer historia än jag redan visste och i värmen var jag inte så snabb så jag återvänder gärna. Då kanske med bussen Regency 29 mellan Brighton och Royal Tunbridge Wells i Kent för det måste vara en vacker tur.