Det kommer inte som någon överraskning för dig som följer bloggen att jag älskar asiatisk mat i många former. Yauatcha i London hade stått på önskelistan ett tag när jag nu äntligen kom dit under vårt senaste besök. Det finns två restauranger (utöver tre till i Indien och en i Riyadh) och vi valde den första vilken ligger mitt i Soho.

De andra i sällskapet hade energi kvar efter allt stillasittande på tåget söderut samma dag och tog en runda runt diverse butiker i området innan vår bokade tid medan jag inte ville gå fullt så långt och var mer nyfiken på restaurangen så jag gick helt enkelt dit lite tidigare i hopp om plats i baren. Där hamnade jag efter ett artigt mottagande i dörren och satt snart med en tjusig Ocean Sour med blå curaçao och studerade inredning och bartendrarna. Jag älskar nästan alla drinkar som kallar sig sour och allra helst med äggvita. Just den här var trots både grapefrukt och bitters kanske inte favoriten men okej. Den är baserad på amerikansk märkeswhiskey och jag skulle kanske ha lärt mig vid det här laget att jag vill ha min whisky brittisk och helt ren eller möjligen i kaffedrinkar och satsat på en Lychee Ginger Collins istället. Kul var det hur som helst i baren även om det bara var soffor längs väggen och inga barstolar vilket hade gjort det mer socialt. Här ska bardiskarna synas (ja, det finns en på varje våning) och det gör de.

När de andra dök upp på utsatt tid så hade personalen koll på var jag var och tog dem till det inre. Inte bara visade de oss sedan ner till vårt bord utan servitrisen som höll koll på länken mellan bar och restaurang tog också det som var kvar av min drink och satte på en liten bricka som hon tjusigt bar ner åt mig.

Yauatcha från 2004 har fått sitt namn av skaparen Alan Yau som också öppnat den kända kedjan Wagamama som du hittar i både Stockholm och Köpenhamn men framför allt står han även bakom Hakkasan vars första restaurang i London länge haft en michelinstjärna. Även Yauatcha fick en stjärna redan 2005 men tappade den 2019. Oss gör det inget för det gör det lättare att få bord och mycket i stjärnstatusen handlar om helhetsupplevelsen snarare än endast exceptionell mat.

Medan vi bestämde oss fick vi fint skivade gurkstavar med en alldeles fantastisk och lite het dipp. Gurka är ju vanligt både som kinesisk soppa och i stavar till pekinganka och det här var ännu en fullträff i all sin enkelhet. Vi hade såklart spanat på menyn i förväg och dottern ville ha en kycklingrätt hon var jättenöjd med men jag visste att deras dim sum var något för mig. Det finns massor av bra dim sum i alla prisklasset i London och du kan absolut hitta billigare inte minst i Chinatown men det var det där med helhetsupplevelse. Här är de inte bara goda utan smått spektakulära och servicen fantastisk. Vår servitör var effektiv, artig och diskret på samma gång. Jag beställde Supreme dim sum vilket var den dyraste av menypaketen med sina 52 pund. De andra ligger på runt 35 men jag ville åt de venison puffs jag älskar och som konstigt nog påminner om en paj min mormor brukade göra i min barndom när hon hade gäster.

Den bao du ser är fylld med char siu, det vill säga det typiska honungs- och hoisinglaserade fläskkött kinesiska menyer har i många rätter och som jag också älskar och här fick jag som inte imponeras av just bao äntligen en bra version som jag både trott och hoppats. Jag blir så glad när man äntligen upptäcker storheten i någon ingrediens eller något tillbehör och förstår hur det ska vara efter flera sämre versioner.

I den stora ångkorgen njöt jag inte minst av mina har gau, dumplings med räka och som älskare av pilgrimsmusslor även av de vackert dekorerade shu mai med musslor men de mer färgglada tryffel- och svampvarianterna i klassisk stil slank lätt ner de också. Till allt detta drack jag te som ju faktiskt är det klassiska till just dim sum och tänkte att min man, tebloggaren, hade varit avundsjuk. Kunde han se mig så var han nog annars stolt över mitt val av dryck för mitt Da Hong Pao (”Big Red Robe”) från Wuji-bergen kom från ett av kinas världsarv och var verkligen jättegott och lättdrucket. Deras temeny gjorde verkligen att jag saknade honom för här fanns många av de regioner han köpte från representerade. Vi som alltid förvånades över att det var svårt att hitta bra te hos restaurangerna i London. Nu ser jag frustrerat hur de insett att vi västerlänningar upptäckt fint te och inte bara smaksatt.

Konceptet här är att inte servera några trista, västerländskt kinesiska desserter för kineser äter inte dessert på vårt vis. Istället satsar Yauatcha på franska petits gateaux utvecklade av en konditor men såklart med ingredienser som yuzu och ingefära. Vi var tvungna att testa av ren nyfikenhet och var nöjda med smaker av kokos och säsongsvarianten rabarber men det finns också macarons på menyn.

En av de dyrare måltiderna denna resa men klart värt det. Vill du inte spendera så mycket så finns alla mina rätter som á la carte också.

Fanns det då inget dåligt med stället? Jo, tyvärr dess akustik. Vi satt i källarplan och det är nog lite bättre uppe på bottenvåningen så boka hellre där men det lät rätt bra även där när vi gick och det gör att jag trots maten inte rekommenderar restaurangen om du vet att du lider av hög ljudnivå. Jag som förra året tyckte att Ivy Asia var högljutt men det här var mer kompakt sorl och vi undrade hur fiskarna i bardiskens akvarium hanterade det hela. Kan hända är det bättre på adressen i City men ja, detta är ett problem på populära ställen i London kvällstid. Testa att komma tidigt en lugn dag om det här lockar dig för mat och service var en härlig upplevelse.