Har du sett filmen The Lady in the Van med Maggie Smith i huvudrollen? Då vet du kanske att den är verklighetsbaserad men visste du att den också gick som pjäs med samma huvudrollsinnehavare. Har du sett storfilmen Den galne Kung George om George III med en fantastisk rollista? Läst böcker som Drottningen vänder blad eller Snusk? Då har du upptäckt Alan Bennett.

Jag minns faktiskt inte vilket mitt första möte med Bennett var. Kanske som manusförfattare till Prick up your Ears som jag såg på bio när jag bodde i London i slutet av 80-talet. Då hade jag ingen aning om att Bennett var från Yorkshire för det lärde jag mig först när jag flyttade dit men idag ser jag det i desto mer av det han skriver och inte minst i den underbara Untold Stories som jag just avslutat och inte ville lägga ifrån mig. Jag trodde först att den skulle kännas ojämn för den är upplagd så att den börjar med Bennetts egen barndom och olika livshändelser och andra halvan är mer korta bitar om manus, konst och diverse små tal han hållit vid olika kulturella evenemang. Inget kunde vara mer fel för även andra halvan var full av personliga tankar. Jag kunde inte sluta läsa.

Bennett för mig har mest varit just TV och film där han skrivit manus och det var ett rent frosseri i text att istället läsa detta flera hundra sidor tjocka verk. Jag har svårt att beskriva språket för det är typiskt välvårdat engelskt som man förväntar sig av en akademiker i kulturkretsar som dessutom är född på 30-talet men samtidigt är det pepprat med små uttryck från Yorkshire. Här och där hakar jag upp mig på meningsuppbyggnaden men jag är så inne i boken att det inget gör för det flyter på ändå. Då blir det snarare fler avbrott av att jag ständigt måste googla flera av de namn som förekommer. Visst ser jag skådespelaren Nigel Hawthorne framför mig när det berättas om honom liksom om Gielgud, Auden och andra giganter men definitivt inte alla kulturpersonligheter i England förr som beskrivs så att man blir nyfiken på dem.

Boken tar alltså sin början i barndomens Leeds där Bennetts mor var hemma och pappan jobbade som slaktare, något han tvingats till av sin styvmor som ung fast han egentligen inte alls var den typen. Den stämning som rådde i hemmet, där man ändå skulle vara nöjd med det man har, verkar ha satt sin prägel på lille Alan märker man genom resten av boken. För mig var stora delar av det här som att läsa om mina egna svärföräldrar i Yorkshire. Hög igenkänningsfaktor på hur de reagerade i olika sammanhang och vad de tyckte om andra och om världen. När jag läser om trädgårdsarbetet, musiken det lyssnades på och om helgresor till kusten är det som att sitta hemma hos svärmor. Enda skillnaden är att Bennett också präglats av sin långsamma kroppsliga mognad. När klasskamraterna flirtar har han inte fått hår under armarna.

Bennetts mor blev mentalsjuk och det här inser man har påverkat otroligt mycket av det han skrivit. Oavsett om det får ta mycket plats eller ej i ett manus så dyker det ofta upp något någonstans. Själv fick han stipendium till universitetet och läste historia i Oxford innan han insåg att akademikerlivet inte var för honom och började skriva och stå på scenen istället, i början på Edinburgh Fringe med Dudley Moore. Allt det här har gjort att jag nu måste se Den galne Kung George igen för visst, det är allmänt känt att kungen var sjuk men här är alltså ett manus av någon som vet något både om engelsk historia och om mentalsjukdom. Inte så mycket det medicinska utan mer just hur olika familjemedlemmar, vänner och inte minst patienten själv kan reagera på sjukdomen.

Det kan låta dystert och torrt hittills men det är en bok full av humor och flera gånger skrattar jag högt både åt beskrivningarna om brittisk politik och om hans egna upplevelser och vänner. Boken är pepprad med anekdoter från hans karriär och det är roligt att läsa om nära vännen Alec Guinness vars fru verkligen måste haft en ängels tålamod. En annan god vän är just Maggie Smith och en av deras middagar på restaurang med Pinochet i rummet bredvid finns också med. Naturligtvis får också damen i sin skåpbil som mer eller mindre flyttade in i hans trädgård sin plats i boken liksom hans nuvarande familjeliv där en massa utflykter till landsortskyrkor kanske inte är det roligaste men även där kan du hitta guldkorn om du är intresserad av engelsk arkitektur och historia och lite Italien.

Ja, allra mest får du ut av boken om du älskar engelsk teater och Yorkshire men det finns något i den för alla. Den spänner över så många decennier och inkluderar så många och Bennett bjuder på sig själv och filosoferar så underbart om världen och människorna i den att det är som att flyta med i en stilla flod. Du får dessutom flera olika anledningar till varför man kan tacka nej till en hedersutnämning och titel.

Min man och jag konstruerade verbet ”bennetting” inte långt efter att vi träffats. Det betyder helt enkelt just att titta på människor omkring sig och konstruera en historia om dem. Om någon av oss satt och studerade folk på tåg och uteserveringar (nej min man skulle inte sitta och glo rakt ut, han var från Yorkshire…) så visste den andra att det var en släng av bennetting. Aldrig har uttrycket kännts så rätt som nu. Typiskt nog ingår i sista kapitlet hur Bennett behandlas för magcancer och även funderar mer på det här med anhöriga men också blir politisk igen. Sa jag att jag älskar boken?