Tusentals besöker det mytomspunna Stonehenge varje år men få verkar medvetna om att världsarvets fulla namn är Stonehenge, Avebury and Associated Sites och att Avebury i distriktet Kennet en bit norrut är minst lika fascinerande.

Det första du ser när du kommer in i Avebury efter avtagsvägen från Marlborough är en lång, rak linje höga stenar. Detta är West Kennet Avenue som går mellan byn och platsen som tidigare hyste West Kennet Longbarrow, en sorts tempelbyggnad av vilket inget finns kvar. Imponerad av alla stenar anar du inte att du ska få se många, många fler när du kommit in i själva byn.

Avebury har inte bara en stencirkel utan faktiskt flera, eventuellt påbörjade redan 3300 före kristus och dessutom ett anlagt dike från runt 2500 före kristus. Allt detta gör att det dominerar hela byn på ett sätt jag aldrig sett andra fornlämningar göra – byn är fornlämningen. Det roligaste är att man dessutom kan gå omkring bland stenar och dike precis som man vill och här skiljer det sig dramatiskt från Stonehenge som man inte kommer nära. Att stå vid en sten och titta på flera andra längre bort ger en känsla av perspektiv och man fylls av en sorts vördnad inför de som anlagt detta och undrar vad de ville säga.

Som om det inte är nog med cirklar av stenar i byn så är den omgiven av andra lämningar. Silbury Hill från 2350 före kristus är Europas största hög och kan jämföras i storlek med Egyptens pyramider! Arkeologiska utgrävningar har inte kunnat ge svar på vad den använts som och några gravar har inte hittats men bara storleken är fascinerande och speciellt när man tänker på att den skapats under en tid när människan använde hjorthorn som spadar. Det är inte tillåtet att klättra upp på den men den imponerar ändå på någon som sett högar både i Uppsala och Västerås kan jag meddela. Silbury ser man på andra sidan huvudvägen och har man gott om tid så kan man promenera dit också om man nu inte har bil.

Van som man är vid att människor i Sverige har fornminnen i form av gravhögar och runstenar i sina trädgårdar i både Skåne och Mälardalen så är det ändå spännande att se att det finns sådant även i England där man mer är van vid slotts- och klosterruiner. I Avebury har det tidvis varit jobbigt för lokalbefolkningen att bo bland stenarna även om de var där först. När byn började kartläggas på 1700-talet upptäckte den historieintresserade prästen William Stukeley hur människor drog ner stenar i eldgropar för att hettan skulle splittra de stora stenarna och de skulle vara möjliga att använda som byggmaterial. Alltså har det en gång funnits ännu fler stenar och ändå är de otroligt många även idag. Om detta kan man få veta mycket mer på det lilla men informativa Alexander Keillermuséet samt i den stora lada som rymmer The Barn Gallery. Ladan hörde tidigare till Avebury Manor (i sig privatbostad men kan besökas vissa tider) och här visas hur människor kan ha levt och en del interaktivt om geologi och gravar vilket roade även vår då yngre dotter. Utanför finns ett café och en National Heritage-butik med böcker och fina saker samt, lite längre bort, herrgårdens otroligt vackra duvslag. Muséet har samma inträdesbiljett som ladan och var det jag själv tyckte var roligast med skelett, fynd från utgrävningarna och inte minst kartor över cirklarna och teorier om vad Silbury och stenarna kan ha använts till. Keiller var en av arkeologerna som var med och kartlade och renoverade området och struntade därmed i att följa i familjens fotspår och jobba i det kända marmeladföretaget med samma namn.

Mitt i stencirkeln ligger bypuben The Red Lion som ser mysigare ut än den är men som fungerar bra för lunch eller en pint efter allt utforskande och hur coolt är det inte att sitta på en pub i ett världsarv. Stenarna är inte det enda att se i Avebury som faktiskt är en riktigt fin liten by men det tar sin tid att vandra runt bland dem och titta på utställningarna så många missar att vandra runt i byn med sin 1500-talskyrka och stugor med halmtak. Det enda som känns modernt är att gå på byns offentliga toalett…