Flera av er har säkert hört talas om husen York och Lancaster med den vita respektive röda rosen som symboler och det var dessa två som stred mot varandra i trettio år men egentligen hade de haft motsättningar om tronföljden i nästan ett sekel innan det ledde till inbördeskrig. Om ni har sett Kenneth Branaghs fantastiska film om hjältekungen Henry V och slaget vid Agincourt i Frankrike så vet ni att England hade en massa land även där men nästan allt gick förlorat under hans son Henry VI:s regeringsperiod och när Henry VI dessutom visade sig vara lite galen så var det dags att 1452 tillsätta en förmyndarregering. Det blev Richard, hertig av York som blev Lord Protector som det heter och han var heller inte vem som helst utan härstammade från Edward III så redan 1948 hade han börjat använda det gamla släktnamnet Plantagenet som en signal till omvärlden.

Henry VI

Henry VI och hans berömda drottning Margaret av Anjou fick sonen Edward 1553 och i samband med att kungen dessutom fick färre och färre anfall så drog man tillbaka förmyndarregeringen och Edward blev näst på tur i tronföljden medan hertigen inte längre var välkommen vid hovet utan aktivt motarbetades av Margaret som skaffade en egen allians. Det här accepterade hertigen naturligtvis inte utan han samlade ihop sina trupper och Rosornas krig var 1455 ett faktum och inleddes med slaget vid St Albans norr om London – ett slag som hertigen av York vann och man lyckades hålla fred i fyra år men 1459 var det dags igen. Hertigen greps då och landsförvisades men var snart tillbaka för fler slag. Först vann han vid Blore Heath i Staffordshire men förlorade kort därefter vid Ludford Bridge, också det i västra Midlands så kriget böljade verkligen fram och tillbaka. Ludford Bridge gjorde att hertigens egen äldste son Edward (i framtiden Edward IV) flydde med Richard Neville, earlen av Warwick, till Calais som då var engelskt. Den som besökt gigantiska Warwick Castle har säkert hört talas om earlen som kallas Warwick the Kingmaker för att han alltid verkade ha ett finger med i spelet av kungautnämningar under Rosornas krig och hans ord hade stort inflytande. Hertigen hade hjälpt honom i småstrider och han var därför en viktig allierad.

Genom att från Calais skapa kaos på den engelska sydkusten var Edward och Warwick snart redo att ta sig tillbaka till England och yorkisterna hade sedan länge sympati i London och södern genom att de intresserade sig mer för borgarna där så det var ganska enkelt för dem. Henry VI visste att de lyckats bra och i Northampton möttes de båda sidorna sommaren 1460 för ytterligare ett slag. Hertigen av York vann igen och fick kungen att gå med på att erkänna honom som tronföljare men hertigen kände samtidigt att han inte hade tillräckligt många adelsmän med sig för att ta över tronen själv där och då. Inte ens Warwick the Kingmaker tyckte att han skulle våga sig på detta.

Margaret av Anjou accepterade naturligtvis inte att hennes son gjorts arvlös utan snart var slaget vid Wakefield i Yorkshire samma år ett faktum. Här stupade hertigen av York och hans huvud sattes upp på en av stadsportarna i York som avskräckande exempel – om detta har jag berättat i mitt inlägg om York i Hallins reseblogg. Även hans näst äldste son Edmund samt Warwick the Kingmakers far råkade illa ut och båda halshöggs efter slaget vilket däremot också förde med sig att Warwick själv blev en av Englands allra största jordägare.

Den vita Yorkshirerosen

Två gigantiska arméer mötte varandra i slaget vid Towton utanför York som blivit känt eftersom hela 20 000 soldater dog – en alldeles galen siffra om man tänker på hur liten befolkning landet hade på 1400-talet. Än idag hittas mängder med vapen av bönder som plöjer i området. Edward vann slaget och Henry VI och Margaret flydde York som därmed blev yorkistiskt efter att tidigare alltså faktiskt inte ha varit det – sådan är ju den engelska logiken kring titlar. De begav sig till sina allierade i Skottland (men Henry infångades 1465 och satt på Towern i London) och sommaren 1461 kröntes hertigen av York på riktigt till Edward IV. Det pågick fortfarande strider då och då framför allt i Nordengland men inte alls av större vikt. Däremot började det bli fnurror på en massa trådar mellan kungen och Warwick vilket började eftersom Edward IV inte lydde Warwicks råd om att skapa band mellan England och något annat stort land, helst Frankrike, genom äktenskap utan istället gick sin egen väg och gifte sig med Elizabeth Woodville som hade en fattig men äregirig släkt som fick en massa titlar. Warwick allierade sig därför istället med kungens lillebror George, hertigen av Clarence och 1469 vann de över kungen i ytterligare ett slag så plötsligt slogs man alltså inom huset York istället och kungen fängslades. George var inte den mest intelligente historien har skådat men det var Warwicks plan att få Edward avsatt vid ett extrainkallat parlament i York och göra George kung istället. På grund av det allmänna kaoset hann Edward kalla på hjälp och hans bror Richard, hertigen av Gloucester dyker upp i bilden med en stor styrka medan Warwick och Clarence fick fly till Frankrike. Där hände det osannolika att Warwick och Margaret av Anjou (Skottland och Frankrike har alltid haft starka band) ingick en allians på inrådan av den franske kungen även om de gjorde det av helt olika anledningar. Margarets son Edward och Warwicks dotter Anne Neville gifte sig för att på brukligt sätt stärka alliansen och plötsligt var detta ett starkt kort i utvecklingen. England kunde invaderas av Warwick 1470 och det blev istället Edward IV och hans lillebror Richard som fick fly utomlands, denna gång till Burgund där deras syster Margaret var hertiginna i Mechelen i nuvarande Belgien. Jag kände mig förövrigt mycket hemma där när vi gjorde utflykter under våra år i Bryssel och en dag hittade puben York Arms.

Henry VI återinsattes på tronen men sedan fick Warwick storhetsvansinne genom den franske kungens idéer och försökte invadera Burgund och där tog det stopp genom Margaret av Yorks man hertig Charles. Han fick höra om planerna och ställde genast sin förmögenhet till Edward IV:s förfogande och 1471 besegrades Warwick och stupade vid slaget vid Barnet efter att hertig Clarence dessutom beslutat att återförenas med sin bror, en by som idag blivit en del av norra London. Margaret av Anjou landsteg i England samma dag för att slå sig ihop med Jasper Tudor och andra walesare men hann aldrig slå samman arméerna. På väg att korsa floden Severn mötte hon Edward IV och Richard och slaget vid Tewkesbury var ett faktum. Yorkisterna vann och hennes son dog. Efter slaget avrättades den tidigare Henry VI på Towern  och huset Lancaster tycktes undanröjt.

Huset Lancaster hade inte gett upp och i röran som pågick såg de sin chans. Henry Tudor hade kungliga blodsband på olika sätt genom båda sina föräldrar men rättsligt mest genom sin mor. Hans far Edmund hade slagits på Henry VI:s sida och 1483 lovade Henry att gifta sig med Edward IV:s dotter Elizabeth av York och fick därmed stöd av många som nu börjat tvivla på Richard III. Han hade också stöd från Frankrike där han satt och smidde sina planer och till slut kunde segla mot södra Wales och samla fler anhängare. Det hela slutade med att man marscherade mot Leicestershire och i augusti stod slaget vid Bosworth och Henry besegrade Richard III som stupade när hans häst gick ner sig i ett träsk. England fick en ny kung i Henry VII som också gifte sig med Elizabeth som utlovat och därmed enade husen vilket man också ser på de blandade färgerna i Tudorrosen. Richards öde efter slaget blev länge okänt men nu är hans kvarlevor hittade och det kommer jag att återkomma till. Under tiden tänker jag vila efter detta långa inlägg där jag hoppas jag har sammanfattat det viktigaste någorlunda begripligt.

Tudorrosen