Ett sätt att ha råd att äta på Michelinrestaurang och faktiskt även ett sätt att alls få bord är att äta lunch istället för middag. Det blir betydligt billigare och restaurangerna erbjuder oftast sin á la carte även då eller har lunchmenyer med kökets favoriter. Det var så jag äntligen fick bord på tvåstjärniga Gymkhana efter flera år.

Jag menar såklart inte att jag suttit och försökt varje dag i flera år utan att lyckas men innan varje Londonresa i några år har jag i relativt god tid försökt att få bord här men tydligen inte tidigt nog. Konstigt nog kändes det lättare när de gick från en till två stjärnor mitt i det hela för plötsligt hade jag säkrat ett bord för två. Vi skyndade oss den aktuella dagen längs Savile Row och Royal Academy of Arts och stod så utanför en maffig dörr och fönster helt utan insyn.

Väl inne blev vi genast välkomnade att två blonda värdinnor som tog våra ytterkläder men inte gjorde något för att skapa indisk stämning eller personlighet. Jag kom att tänka på det familjära välkomnandet på tjusiga Tamarind ett stenkast bort. Vi leddes dock snabbt av en servitör till vårt bord vilket var ett bra hörnbord vid fönstret med utsikt över den underbara lokalen som nog lika mycket den var vad som länge lockat mig. Jag älskar att äta i vackra eller mysiga lokaler med atmosfär. Det här är verkligen i stil med hur man tänker sig just en gammal gymkhanaklubb för kolonialherrar. Kommer du hit så passa också på att ta dig en titt på nedervåningen.

Vi valde varsin lunchmeny med olika rätter och det första som kommer in med den är ett gäng väldigt varierande poppadums och små bröd med olika dippsåser. De var nog de bästa jag ätit i den vägen. Alla var perfekt knapriga men med inte bara de vanliga kumminfröna utan flera slags smaksättningar. Bland såserna fanns en sorpotel (brasiliansk sås som portugiserna förde med till Goa) på räkor såväl som de mer traditionella med mint. Du ser ju de inbjudande färgerna!

Efter denna inledning kom en aloo chaat med tamarind och det är en av mina favoriträtter för jag älskar tamarind och yoghurtsås så den slank ner med stort välbehag.

Våra förrätter var sedan en lax-tikka från Goa under ett knallgrönt täcke av spenat och örter med en tomatchutney samt en tikka med paneer och majs. Goda båda två men även om paneer i sig inte smakar så mycket så hade jag väntat mig något mer kryddat och spännande av den rätten.

Våra huvudrätter blev som oftast på indiska restauranger olika. Dottern älskar de klassiska kycklingrätterna och jag brukar äta lamm eller paneer om jag inte kör på kockens egna specialiteter. Hon valde alltså en butter chicken som vi båda tyckte var en av de godaste vi ätit i den kategorin och själv hade jag spanat in att de hade get på menyn vilket ju är svårt att hitta hemma så det tar jag ibland i England. Här hade jag bara i min iver inte tänkt på att keema betyder köttfärsrätter så rätten var en typisk köttfärsröra och serverad på indiskt vis med pao, det vill säga snälla, lite sötaktiga bröd i hamburgerstorlek. Här sätter du ihop rätten själv och som du ser inkluderar det rå lök och lime. Allt var gott men inte särskilt höga smaker och geten blev inte så framträdande i så här små bitar. Inte riktigt min grej alltså men det får jag själv ta på mig. Det serverades en trevlig dal till av en anledning jag däremot inte förstod. Våra naan var väldigt goda och jag åt mer av dem än mina paos.

Någon efterrätt hade vi inte ork för och de kostade fem pund i tillägg utöver våra 70 pund var så det struntade vi i även om det var en struntsumma i sammanhanget men det vackra pistagegodiset man fick med notan var riktigt gott. Vi hade dessutom fått reda på att köket var på gång att stänga när vi en stund tidigare undrade om vi kunde fått ett naan till.

Under vår servering byttes servitör och vi fick en som inte presenterade sig men var trevlig ändå. Dock bidrog han inte till den indiska stämningen eftersom han var centraleuropé men som sagt vänlig och effektiv. Däremot var han inte så utbildad på deras drycker för han kunde inte rekommendera vilken av de alkoholfria drinkarna jag skulle välja till maten vilket också kändes lite otippat på en tvåstjärnig restaurang. Jag valde dock själv en fantastiskt god cocktail på gurka och kryddor. Väldigt läskande och smakrik med sin lime och ändå neutral. Dottern tog en mango lassi som var bland de vackraste vi sett men med lite för vuxen smak för just henne.

Allt som allt en lunch full av god mat men jag lämnade Gymkhana med vissa protester i magen och jag brukar inte få det av indisk mat så något var inte helt uppskattat av den.

Vi fick alltså ett trevligt bord och även om de kom fram till oss inte bara för service utan för att se att vi höll tiden någorlunda så kände vi oss inte stressade. Bredvid oss hade vi ett glatt och exklusivt yngre par som nog bara var vänner som inte setts på ett tag men båda hade exklusiva kläder och smycken. Samtidigt satt en man i ful röd keps och jeans ett par bord längre bort och visst, det var bara lunch men det kändes ändå slafsigt på ett sådant här ställe även om det är skönt som turist att veta att man inte behöver packa med en massa extra kläder för en fin restaurang. Vi hade lämnat lite kvar på våra tallrikar men till skillnad från en del andra i lokalen fick vi aldrig frågan om vi ville ha en doggy bag i deras tjusiga påsar. Kanske bara för stammisar? Vem vet, vi var så mätta att vi inte frågade.

Skulle jag äta här igen? Nja, det finns så många bra indier i London och här kändes det inte som om det levde upp till de där stjärnorna medan tidigare nämnda Tamarind (som jag faktiskt skulle gå tillbaka till då de stod i dörren och vinkade av mig som en vän) tappat sin. Det här var på tok för stelt och opersonligt. Så som man tror att det ska vara just här i Mayfair men blir glatt överraskad när det inte är. Jag kommer däremot drömma om den där bröd- och popadumkorgen med sina såser.