Julen nalkas med stormsteg och fastän vi inte längre ger varandra tusen julklappar och har dragit ner matlagningsambitionerna till i stort sett bara skinka, Janssons och min favorit vaniljhorn så känns det mycket men det beror på att jag är väldigt trött efter den intensiva hösten och av tillståndet i världen.

Jag tar alltid till mig politiska spänningar och nu är det inte bara Ukraina, Gaza och vad som pågår mellan USA och EU utan hela den politiska vridning som håller på att ske i samhället som stressar mig med ökad kvinnofientlighet, skepsis kring klimatförändringarna, felanvändning av AI och sociala medier och ungdomar som bara verkar vilja tjäna pengar och synas i TV för så har de vuxit upp (tack och lov känner jag helt andra ungdomar också). Jag kan heller inte helt utesluta nyheter med det jobb jag har och jag saknar verkligen att ha min man bredvid mig i soffan på kvällarna att diskutera allt med när jag kommit hem. I år blir det heller ingen nyårsresa eftersom två kollegor är på långresor hela januari och jag reser tidskrävande med tåg. På topp av detta sliter jag med krånglande knän.

Slut på deppandet. Nu hoppas jag istället att det blir några dagars vila med umgänge med familjen, härliga böcker och tid för bloggande. Framför allt önskar jag mig också sol. Det här har tydligen varit den mörkaste decembermånaden sedan 30-talet i Stockholm och det är nog ingen större skillnad här i Skåne. Inte undra på att man är trött. Lite sol och lugna promenader och stämningen blir en helt annan. Vi kör svenskt på julafton fast med danskt risalamande med vanilj, körsbärssås, grädde och mandel, mycket godare är ris a la malta eller gröt. På juldagen blir det engelskt fast vi får se om vi kokar potatis med gräddig sås och gelé på svenska istället eftersom kalkonen är enorm. Till detta såklart diverse stilton med port och chokladpraliner.

Det här har varit ett år då många brittiska storheter lämnat oss. Jag har skrivit inlägg om flera om dem och ändå inte hunnit med att nämna manus- och pjäsförfattaren Tom Stoppard från Tjeckoslovakien som kom som flyktingbarn för att undkomma nazismen och sedan blev en filmvärldens gigant med Shakespeare in Love och mängder av andra prisbelönta filmer både brittiska och från Hollywood.

Idag kommer lustigt nog så här inför jul nyheten att Chris Rea avlidit. Yorkshiregrabben med irländsk-italienskt påbrå vars stora julhit i mina öron aldrig låtit speciellt engelsk men åh så härlig Driving Home for Christmas från 1986 ändå är för den fångar det där med att resa hem till jul så perfekt. Han skrev den en gång när hans skivbolag vägrade köpa honom en tågbiljett hem till Middlesborough och han fick bli hämtad med bil och ta sig hem i snöstorm. Tack snälla skivbolag för hjälpen med en av få julsånger jag orkar höra hela december. Vila i frid Chris.

God jul önskar jag dig kära läsare.