Kanske har du på senare år läst något av succéförfattaren Maggie O’Farrell som på senare år skrivit bästsäljare som Hamnet och The Marriage Portrait (på svenska Lucrezias porträtt). När Hamnet kom ut 2020 blev jag nyfiken men började då med att läsa O’Farrells första bok för sådan är jag. I somras läste jag ut hennes andra och insåg då att jag glömt att blogga om just den där debuten, After You’d Gone (Bara Alice).

O’Farrell från Nordirland är delvis uppvuxen i södra Skottland som därför förekommer i några av böckerna och den här tar sin början med att huvudpersonen, den nedstämda Alice lämnar London för att hälsa på familjen i Edinburgh. Hon hinner bara av tåget på Waverleystationen så ser hon något som får henne att kasta sig på nästa tåg söderut igen.

Alice blir så påkörd av en bil och pendlar nu in och ut ur medvetslöshet. Läsaren får följa flashbacks av hennes skotska uppväxt med knepiga familjeförhållanden och en och annan älskad släkting som hjälper henne upp och så sakteliga börjar vi förstå hur hon blivit den hon är och vad som kan ha hänt. Historierna böljar lite hit och dit men aldrig så att det blir förvirrande. I hennes nuvarande liv i London får vi samtidigt lära känna hennes älskade John efter att ha sett hur de träffades och byggde upp ett liv och även han förekommer sedan i hennes flashbacks på sjukhuset. Hur har det egentligen gått för dem?

Det här kan låta rätt flummigt men det är svårt att beskriva det hela utan att avslöja själva dramatiken. Det är helt enkelt skrivet i en stil jag aldrig läst tidigare där det raka hoppandet i tid inte kommer i kapitel utan i kortare bitar men utan att man blir förvirrad. Det är också vardagsromantik och humor men varvat med stora delar sorg. Mig triggade det bara till att vilja läsa mer av O’Farrell och så läste jag alltså hennes andra bok.

Jag fick sedan ännu en överraskning av My Lover’s Lover (Min älskares älskarinna) som gick i liknande stil när det gällde dolda upplevelser men på ett helt annat sätt.

Det här är historien om Lily och Marcus och den blev istället en besvikelse. Jag har egentligen inte så mycket att säga om den för personerna var så fasligt tråkiga. Var hon uttråkad när hon skrev?

Lily träffar Marcus genom gemensamma bekanta men han är så självsäker att jag bara retar mig på honom och undrar vad Lily håller på med. Hon flyttar in hos honom och hittar en massa minnen av hans tidigare flickvän Sinead. Det tisslas och tasslas bakom henne utan att Marcus och hon kan tala ut så snart börjar hon istället tro att Sinead är död och undra hur det gick till. Återigen hoppar boken mellan personer och perioder men inte alls som jag förväntat mig efter den första boken. Jag läste ut den här också för det var ju ändå O’Farrell men jag har sett på boksajter att jag inte är den enda som undrat över denna. Från toppen till botten alltså. Snart ska jag ge mig på någon av hennes senare.