På få platser är jag så lycklig eller olycklig som på LNER:s tåg beroende på om jag åker norr- eller söderut. Norrut sjunger det i själen, på väg mot York och Skottland. Söderut är jag mer dämpad efter att ha lämnat mina gamla hemtrakter och favoritområden och med bara få semesterdagar kvar även om jag alltid avslutar med ett par dagar i London.

Förra lördagens fruktansvärda nyhet om knivskärningarna på ett tåg påverkade mig en hel del. Dels såklart det fruktansvärda var det än hade hänt i världen och dels för att jag själv är stor tågåkare men sedan kom det också väldigt nära. Det här hände på en linje jag kan i sömnen, den jag alltid tar mellan London och York där jag dessutom jobbat med järnvägen, delat ut de obligatoriska västar i orange som syntes i nyheterna till mina kollegor järnvägsingenjörerna och delat hus med en tjej som var stationsvärdinna för LNER. Det var i York sambandscentralen gav tillstånd till lokföraren att byta spår och få göra det oplanerade stopp i Huntingdon som till slut gjorde att gärningsmannen kunde gripas och hjälp nå fram innan det gått ännu värre än det redan gjort.

Lokföraren ja, han har en karriär i flottan vilket säkert betytt att han redan från början måste ha ett klartänkt sinne. Lägg till det de tre årens utbildning till lokförare. Men ändå…vilken prestation att hålla huvudet kallt och snabbt bilda sig en uppfattning om vad som pågår och därefter kontakta sambandscentralen medan man kör ett snabbtåg som tar en evighet att få stopp på så man måste börja i tid.

Jag älskar LNER:s fokuserade men humoristiska ombordpersonal. Då och då köper jag mitt InterRail-kort i första klass nuförtiden eftersom det inte bara innebär mindre trängsel och bredare säten genom Europa utan även att mat och dryck ingår på större brittiska tåg och på Eurostars kanaltåg. Bland de bästa är då alltid just LNER som har smakligt komponerade menyer för både frukost, lunch och middag samt snacks till drinkarna.

I påskas hade tåget inte fått med allt ombord på sin väg söderut från Edinburgh. Jag skulle inte ens till Newcastle och ville inte stressa med att äta. Istället bad jag om en gin och tonic. Detta fanns tyvärr inte. ”Då är det bra tack, jag ska ändå snart av” sa jag och insisterade på att jag absolut inte behövde någon annan drink. Döm om min förvåning när de två ombordarna en stund senare dyker upp med en liten papperspåse från LNER och ställer på bordet framför mig. Två påsar till och med där den ena sitter felvänd som för att dölja innehållet. Det visar sig vara en flaska perfekt kylt vin! Medan den ställs på bordet säger den ene att han hoppas att jag gillar vitt och ber mig ha det kvar i påsen när jag går av så att övriga passagerare (i det långt från fullsatta tåget) inte ska be om vin de också för det var den enda alkohol de hittat ombord…

När det kom fram att en av dessa ombordare hörde till de svårast skadade undrade jag om det var någon jag träffat på. Den allvarsamme som kontrollerar att passnumret stämmer med InterRail-numret, damen som skojade med påskharar eller stackarn som en gång fick berätta att vi kört in på fel spår utanför Hatfield bara dagar efter tågolyckan där år 2000 då fyra människor omkom. I åratal har dessa själar förgyllt mina och andras resor. Det visar sig nu också att de helt klart räddat liv också. Jag hade inte träffat på den svårt skadade som tack och lov nu fått lämna intensiven, eller hans mindre nämnda kollega visade det sig men bägge ställde sig framför sina passagerare utan att tveka under mötet med knivmannen.

Dagarna efter den här senaste händelsen har säkerheten debatterats flitigt. Det har kommit krav på säkerhet i stil med flygets på stationerna men politikerna säger hittills tack och lov nej för inte ska alla pendlare tvingas köa till bagagekontroll och biljetterna bli dyrare för att alla stationer ska byggas om. Inte heller ska vi gå omkring livrädda för vansinnesdåd när trafik och bränder båda är mycket farligare. Däremot är det just nu ökad bevakning på inte minst stationerna ett tag framöver. Gott så, det finns ju copycats som går igång på vad andra gör. Det visade sig dessutom att gärningsmannen redan bråkat på en klubb hemma i Peterborough under morgontimmarna och sedan försökt knivskära någon vid en station i Londons Docklands samma dag som han senare åter klev på ett tåg i Peterborough för att fortsätta sin inre strid. Jag är verkligen glad att alla kunde lämna sjukhuset, inklusive en äldre irländsk man som varit och sett fotboll och även han lyckats hjälpa sina medpassagerare och nu kommer tvingas till mer handkirurgi framöver. Vilka hjältar som vandrar bland oss. Kom ihåg dem under dagar när ni tvivlar på mänskligheten.