För tre år sedan var vi på fotbolls-EM och såg Sverige möta Nederländerna i Sheffield med många bekanta från vår gamla klubb i Malmö både på planen och läktaren innan vi drog vidare till Brighton och såg England krossa Norge med 8-0 i vad som blev en underbar fotbollsupplevelse för oss även om det är tråkigt att det blir sådana skillnader på EM-nivå. England fortsatte med att vinna hela EM.

Jo visst, men det var ju ändå på hemmaplan, sa kritikerna. Skulle de verkligen kunna försvara sin titel och på bortaplan? Jodå, det gick det med även om de hade en hel del tur i gruppspelet och finalen avgjordes på straffar mot ett roligare Spanien. Det är målen som räknas.

Det intressanta i detta är mer än så dock. Ett lag där den rutinerade målvakten Earps tackade nej bara en månad innan start, kanske delvis på grund av att hon mer och mer lutade åt att bli andramålvakt till förmån för Hannah Hampton, den målvakt som igår istället gjorde några fina räddningar som borde gjort henne lika hyllad som Chloe Kelly som slog den avgörande straffen igår och som innan dess hoppat in som en härlig överraskning i andra halvlek i många matcher och skapat farligheter som lett till mål.

Märkligast av allt är nog ändå stjärnan Lucy Bronze som känts lite avslagen mot hur man brukar se henne men gjort ett okej jobb ändå. Det visar sig nu att hon spelat med en spricka i skenbenet. Ändå har hon fortsatt. Galet. Det här är heller inte det enda fysiska laget har haft emot sig. Tidigare nämnda målvakt Hampton är född med ett synfel som gör det svårt att bedöma djup och läkarna sa redan när hon var barn att hon aldrig skulle kunna spela fotboll.

Nu väntar vi på att Sarina Wiegman adlas efter att ha gett England två EM-guld på raken även om hon som nederländska inte kan få alla fördelar av detta utan det mest blir ett tack. Vilken otrolig tränare som dessutom vunnit mer än detta i sin karriär. Grattis England! Själva firar vi som alltid med en bilrunda med Englands damers Sweet Caroline på hög volym.