Du vet hur jag kan vara kinkig när svenskar skriver om Storbritannien. Nu har jag hittat ett av de där härliga undantagen igen. Tillbaka till Hampstead av Eli Åhman Owetz är en stunds riktigt mysig läsning.

Feelgood är inte min favoritgenre men det är en jag alltid dras till när den handlar om platser jag älskar så det har blivit några om både Västervik och Cornwall. Många är okej, andra usla. Den här har en handling jag inte kunde motstå och utspelar sig strax innan jag själv flyttade till London. Oemotståndligt. Skulle den vara bra?

Det är 1980 och Charlotte lämnar sin småstad Norrtälje för att bli au-pair i London. Hon är inte särskilt resvan men har bra betyg och ser fram emot att få läsa engelska medan hon är där. Så fort hon landat känner hon hur Englands dofter och ljud slår emot henne i härliga vågor men sedan blir plötsligt inget som hon förväntat sig. På plats hos familjen Overton-Finch i Kensington är hon en andraklass medborgare och inte alls någon extra familjemedlem. Hon inser snart anledningen till att flickorna i familjen inte tyr sig till henne heller. De är vana vid att au-pairer kommer och går i parti och minut. Charlotte är på helspänn och vet inte vad hon ska ta sig till. Några studier är det inte tal om trots att reglerna säger att det ska ingå.

Boken börjar med lite av en tillbakablick på detta i nutid. Charlotte närmar sig pensionsåldern och är jättetrött på sitt jobb. Nu har hon fått ett arv. Bästa väninnan tycker absolut att hon ska ta sig tid att åka tillbaka till London en period. Njuta av staden hon gillar. Till slut tycker även hon själv att den idén låter jättebra och åker. Men vad ska hon känna där nu? Det hände ju så mycket då, 1980. Sådant hon inte släppt fram så mycket på kortare resor efteråt. Nu ska hon stanna länge och dessutom i den stadsdel hon hamnade i efter Kensington. Det gröna Hampstead.

Vi får veta hur Charlotte som så många svenskar i London tar sig till Svenska kyrkan i sin hemlängtan och hur hon där träffar en kontakt som leder till just Hampstead. Väl där händer både det ena och det andra som jag inte vill avslöja men naturligtvis förstår vi också snart att en kille dyker upp i handlingen. Den äldre Charlotte funderar mycket på hur han har det nu. Skulle det gå att hitta honom igen? Vad hände med alla andra? Det här går inte alls som du tror.

Jag har aldrig varit lockats av att vara au-pair. Städa åt andra och inte få komma och gå mer som jag vill. Ändå finns det så många gemensamma upplevelser från min egen tid som student. Jag satt inte på populära puben The Holly Bush men jag minns hur 80-talet var just skarven mellan att tjejer drack halv och hel pint. Jag minns hur Camden var då och hur man som student ständigt hade ont om pengar i en stad full av nöjen. Åhman-Owetz beskriver smuts och dofter och gör London levande.

Jag har älskat Storbritannien så länge jag kan minnas och överraskades inte fullt lika mycket av kulturkrockar som Charlotte när jag flyttade och jag fnissade när jag läste att hon hellre går på gubbpub än till något som liknar Hem till gården för själv går jag med glädje till just båda dessa kategorier och pratar med lokalbefolkningen. Det där och att jag vuxit upp i en storstad som dessutom är väldigt brittiskt präglad (Göteborg) är nog dock de stora skillnaderna mellan oss men annars leder mycket i boken till igenkännanden. Jag skulle bara aldrig som Charlotte säga att man ”slutar snobba” som säger ”England” och inte ”Storbritannien”. Allt beror ju på var man är och vilken del man pratar om, inte på att något är snobbigt.

Boken är välskriven och jag sitter aldrig och retar mig på ”banalt feelgood-språk”. Handlingen är förutsägbar här och där men inte som hos många där allt går att räkna ut. Här blir det istället ett par rejäla överraskningar. Charlotte är mer ordentlig än jag vilket märks inte minst i slutet av boken både när det gäller den äldre men framför allt yngre versionen men jag tror hon är rätt lik många. Det enda jag inte förstår är varför hon lät sin värdinna i Hampstead under återresan dekorera med linneor. Jag tror aldrig jag sett denna nordliga blomma på något i England. Är detta banala det enda jag förvånas över? Ja. Allt annat är nostalgi och en kul historia med en twist. För mig dessutom extra kul att huvudpersonerna heter nästan som min man och jag och att det handlar om norra London där jag själv bodde men betydligt enklare.