I våras kom Middlemarch av George Eliot ut i nyutgåva på svenska och fick stor uppmärksamhet i media. Det förvånade mig lite eftersom den av någon anledning inte alls är så känd här som flera böcker av Austen och systrarna Brontë. Dock förtjänar den verkligen att bli mer omtalad även här. På BBC har den av britterna röstats fram till den bästa engelska romanen någonsin. Har du läst den?

Jag har bara läst den på engelska (vilket med 1800-talsspråket är en utmaning även för de av oss som läser sådant ibland) så jag kan inte bedöma översättningen i nyutgåvan men den har fått bra betyg i recensionerna.

Boken handlar om den lilla staden Middlemarch med omgivningar och människorna som bor där. Huvudperson är Dorothea Brooke, en ung kvinna som älskar intellektuella samtal och som vill göra gott för människor. Det intellektuella hittar hon i den mycket äldre och kyrklige Mr Casaubon som hon gifter sig med men äktenskapet blir inte vad hon tänkt eftersom han mest snöat in på sitt eget bokskrivande och inte ser så mycket annat i livet. Istället blir han mest sur över att bli avbruten fast han ibland också hamnar i tvivel om arbetet.

Till Middlemarch flyttar också läkaren Tertius Lydgate med förhoppningen att kunna forska på sjukdomar och komma men nya råd under tiden han botar samhällets sjuka. Tyvärr visar sig staden inte vara helt mottaglig för nya idéer så han får en hel del motgångar, inte minst sedan han gift sig med vackra Rosamund som inte är ett dugg intresserad av hans arbete men förväntar sig ett gott liv.

Runt omkring de här två vävs en mängd andra personligheter fram, ofta släkt med varandra genom ingiften och annat och alla har de det gemensamt att de mest bara vill få ett anständigt liv fast livet är som det är mest och ger oss en blandning händelser att ta ställning till.

Vi får bland annat stifta bekantskap med bankir Bulstrode som ständigt rättfärdigar flera tvivelaktiga handlingar inför Gud, den trevliga lantbrukarfamiljen Garth där pappa Caleb är lite av traktens lantmästare och med Will Ladislaw som är släkt med den sure Casaubon men det är lite oklart hur allt hänger ihop. Dorotheas morbror Brooke tar också plats som den som skänker en sorts tidsram till boken då han ibland engagerar sig politiskt och vi får små uppdateringar om den politiska reform som debatterades flitigt och antogs 1832.

Min egen utgåva är på 688 sidor så detta är verkligen en tegelsten men jag läste ändå ut den ganska snabbt eftersom jag hela tiden ville veta hur det skulle gå. Här och där tröttnade jag på den grinige Casaubon och på en del reformprat i staden men oftast fastnade jag i någon av de andra personernas liv med skvaller, skratt och gråt i en salig blandning.

Boken kom ut 1871 då Eliot (Mary Ann Evans innan hon tog sin pseudonym) redan var en känd författare och den fick ett varmt mottagande. Självaste Virginia Woolf skrev senare att den var ”en av de få engelska romanerna som är skrivna för vuxna” och jag förstår precis vad hon menar. Middlemarch har en otrolig spännvidd när det gäller att ta sig an det mänskliga psyket och hur vi tänker i olika situationer. Eliot beskriver det som en sorts urmoder men utan att skriva läsaren på näsan. Själsliga våndor, medmänsklighet, utpressning, förlägenhet, lyckorus och raseriutbrott beskrivs just precis så som de fungerar, med orsakssamband och följder och de är alla så perfekt beskrivna att man vill börja citera meningar för släkt och vänner.

Mot slutet av boken är det till skillnad från början alldeles omöjligt att inte läsa vidare till slutet. Man känner ju alla nu och måste se hur det går. Det är också här vi genom Dorothea får det tänkvärda citat som handlar om att mycket av världens goda kommit till oss genom okända människors bortglömda handlingar vilka spridit sig vidare som ringar på vattnet. Känner ni hoppet i de orden? Det ger iallafall mig en otrolig känsla av att vilja hjälpa mina medmänniskor för någonstans för det ju hela samhället uppåt. Skrivet på 1800-talet men högst inspirerande i nutid.