Under min senaste resa plockade jag upp en bok jag fastnade för när jag behövde något att läsa just under själva resan. Jag som mest tar tåget undviker att släpa på böcker på utvägen när jag vet att jag ändå vill handla massor. Idag blir det därför en recension av The Photographer of the Lost som är skriven av Caroline Scott.

Boken kom ut för några år sedan och jag drogs till den för att jag fascineras av första världskriget och dess fasor. Egentligen båda världskrigen men det första har den där känslan av oskyldighet som fanns när man naivt trodde att kriget skulle vara över på nolltid och man skickade unga män att bli kanonmat. Dessutom dök det plötsligt upp gas, flygplan och annan teknik som vi senare tog mer för givet. En känslosam period på ett helt eget sätt än senare eftersom civilbefolkningen inte drabbades på hemmaplan om de inte råkade bo i de städer fronten gick igenom men samtidigt förlorade chockerande många söner. Just det här med svårigheten för de därhemma att greppa soldaternas umbäranden blir därför en del av boken och en jag tyckte mycket om. Däremot kan jag inte alls begripa de som jämför henne med Maggie O’Farrell.

Boken handlar om Harry och Edie som vuxit upp tillsammans. Edie har gift sig med Harrys bror som nu efter kriget är saknad i Flandern och det var det här som lockade mig lite extra. Harry är nämligen fotograf och inhyrd av en firma för att fotografera gravar eller andra platser åt de engelska familjer som aldrig fått hem sina söner och makar från Frankrike och Belgien men vill föreviga platsen där de begravts eller tros ha omkommit i de fall där det inte funnits någon att identifiera. Han vill egentligen inte hålla på med detta eftersom det sliter på psyket men känner sitt ansvar.

En dag får Edie ett brev. Det innehåller en bild av hennes man Francis men har ingen avsändare. Lever han? Har någon annan skickat bilden? Edie vill försöka ta reda på var bilden är tagen genom detaljer i bakgrunden eftersom hon ju då skulle kunna få veta mer. Hon reser till Flandern och börjar nysta i det. Harry som får höra om bilden undrar han också och luskar i både detta och andra familjers frågor. Han blir nu tvungen att ta itu med egna känslor för Francis är inte bara hans bror utan de båda var vid fronten tillsammans tills Francis anmäldes saknad.

Visst låter det här som en bra bok full av känslor och historia paketerat i en ovanlig bokidé och det hade det också kunnat vara. Caroline Scott är själv historiker med speciellt fokus på kvinnor i krig och på återvändande soldater. Det känns därför som hyfsat bra research om kriget även om hon då och då använder något militärt uttryck hon glömmer förklara för oss men hon kunde gott använt mer om själva kriget för att få oss engagerade. Hon bor numera i Frankrike så det är heller inget slarv med språket eller med de geografiska förflyttningarna mellan Frankrike och Belgien. Det är bara så väldigt platta huvudpersoner. Jag faller inte för dem alls och bryr mig inte om hur de mår. De som intresserar mig är istället sidokaraktärer vilka porträtteras betydligt livligare. Det går inte skylla på kriget heller för många är ju precis lika traumatiserade. Nej, Harry och Edie är helt enkelt två ganska tråkiga personer till och med när det bränner till om Francis. Förnuftiga som ett par fotriktiga kängor utan någon som helst passion traskar de runt krigskyrkogårdar och både de och andra britter verkar prata flytande franska som om de aldrig gjort annat när de möter lokalbefolkningen. Nej, det mest intressanta med boken är just när man får läsa stycken om hur hustrur står och letar bland mängder av på slagfälten upphittade ägodelar, i både hopp och fasa om att hitta någon personlig tillhörighet. Då först känner jag av det där förfärliga kriget igen.