Förra sommaren när vi var tillbaka i York försökte vi äta på så många bra ställen vi bara kunde men med en budget som även skulle räcka till London var det omöjligt att hela tiden äta det bästa. Under mitt besök nu i vintras tog jag därför chansen att besöka ett av ställena på önskelistan som vi inte hann med – The Whippet Inn.

Nära mina gamla kvarter, på en parallellgata till floden hittar man sedan några år tillbaka denna populära köttrestaurang som såklart har vegetariska alternativ också men då ofta i samma stil som övrigt så du kan till exempel få en Wellington med linser och svamp. En regnig kväll klev jag in genom dörren utan att alls veta vad jag skulle förvänta mig annat än kött på menyn och blev faktiskt lite paff. Det som på namnet låter som en pub liknar mer entrén till en enklare herrklubb eller liknande, fast mer urflippat.

Jag är alltid nyfiken på hur jag ska bli placerad när jag äter ensam och här blir jag glatt överraskad för jag får sitta i en gammal kyrkbänk med utsikt över lokalen med sitt tegel. Förvisso med ryggen mot baren och allt som försiggår där men det är enkelt att vända sig om och kommunicera. Bredvid mig hade jag dessutom mer av det lekfulla i inredningen i form av ett litet badkar med bubbel i fönstret. Typiskt för tegelväggar är ju att det kan bli rätt högljutt och det är det men trots en förkylning som gör att jag hör sämre än vanligt lyckas jag ändå beställa av min unge servitör.

Jag hade gärna provat deras Sunday dinner som ska vara en av de bästa i York men det är nyårshelg och självaste nyårsafton är just en söndag så den är hur fullbokad som helst och jag har fått välja ett annat datum. Det blir därför en entrecote. Servitören säger att den serveras medium upwards för den typen av marmorerat kött blir sällan lika bra under medium. Jag som gillar mitt kött medium rare hinner säga detta vid beställningen innan jag tänker att ”det har de nog rätt i med just den”. När köttbiten kommer in är den närmare medium än över och jag tänker att jag bara skulle ha litat på rekommendationen och att servitören skulle struntat i mitt veliga babbel. Otroligt god är den hur som helst för marmoreringen har fått sin tid. Det här är en typisk köttrestaurang i det att du får beställa många av tillbehören själv. Jag beställer som gammal brysselbo trippelfriterade pommes som tyvärr är mer som klyftor än stavar. Synd eftersom det är så svårt att hitta bra tjocka pommes i Sverige och klyftor ofta blir hårdare. Nåväl, de slinker ner. På menyn stod ett Blue cheese butter som servitören nämnt som sås och det var ett slags mellanting när det väl kom in. Det här inspirerade mig som gillar både kryddsmör och såser till mina köttbitar, bara inte samtidigt. Eftersom jag saknade grönsaker till det hela så beställde jag också in en sallad på tomat, basilika och rödlök som när den kom in var så stor för en person att jag förstod varför den kostat fem pund. Den kunde gott haft mer basilika men tomaterna och vinägretten var härliga. Till allt detta ett glas av en Merlot som servitören sa var populär när han hörde vilken typ av viner jag gillar och frågade om jag ville beställa in en hel flaska. Däremot fick jag säga till honom att de nog borde fråga vilken typ av vatten man vill ha till vinet för på trevligt, miljövänligt vis ställer de fram en karaff kranvatten och just kranvattnet är verkligen en av få mindre fina saker i York. Mest klorsmak alltihop så kosta på dig flaskvatten just här om du vill njuta.

Deras utbud av kött varierar men vid mitt besök fanns också en 1,1 kilos stek av japansk biff som veckans special. Jag kunde ju inte klämt i mig en så stor bit själv men men undrar när jag läser i menyn att uppfödaren heter Nielsen. Jodå, servitören upplyser mig om att det är en dansk leverantör. Då gör det mig inte så mycket att jag inte har någon att dela den med. Det går ju att hitta på närmare håll för mig som jobbar i Köpenhamn.

Medan jag sitter där och äter tänker jag att de andra gästerna är en blandning av fine dining-typer och hipsters vilket känns trevligt och över allt sammans vakar den också ganska unge restaurangchefen i sin man bun. Det är en avslappnad stämning och för mig börjar det bli dags för dessert. De har min favorit, sticky toffee pudding men jag har sett på menyn att de har många ovanliga cocktails och byter som så ofta på sådana ställen ut desserten mot en cocktail för vilken citronälskare kan säga nej till en Lemon drizzle? Jag älskar sockerkakan med samma namn så det här kan bara bli fantastiskt. Ett stort sällskap har lämnat restaurangen och plötsligt slipper jag be servitören upprepa allt han säger. Istället klickar vi och börjar prata om att det här är även hans favorit för han gillar också syrliga drinkar.

Det blir just så fantastiskt som jag hoppas och jag kan inte låta bli att beställa in en till för det här kan vara den godaste cocktail jag någonsin druckit. Limoncello, citronginlikör och Licor 43 blandas med citronsaft och grädde och så lite torkade hallonsmulor på toppen. ”Well it is Saturday” säger servitören glatt.

Mycket mätt och belåten går jag den korta biten hem och hoppas komma tillbaka en sommar när jag kan njuta av uteserveringen innanför de bastanta röda dörrarna.

Uppdatering oktober 2024: nu nominerad till Taste of England.