Det är ingen hemlighet att jag gillar att förkovra mig i allt som rör Yorkshire och därför blev det nyligen dags att ta tag i South Riding av Winifred Holtby som jag hittade i vårt bytesbibliotek på jobbet. Jag var osäker på vad jag skulle tycka och skruvade ner förväntningarna.

Ett Riding är en gammal distriktsindelning av Yorkshire. North, West och East Riding har alla funnits i verkligheten men inte South som Holtby därför använder sig av i sin fiktiva värld – ett hörn av Yorkshire som ska föreställa trakten norr om Kingston-upon-Hull (bokens Kingsport). Här har hon skapat småstaden Kiplington som tros vara en blandning av Hornsea och Withernsea i närheten och där allt utspelar sig utom ett par dagar i Manchester. Själv föddes hon snäppet längre norrut, utanför Bridlington 1898 och hade en mor som valdes till Yorkshires första kvinnliga rådman, en alderwoman. Det påverkade definitivt både Holtby och hennes bok som förövrigt gavs ut postumt då hon själv avled i en njursjukdom 1935.

Bokens huvudperson är den starka Sarah Burton som flyttar från London hem till Yorkshire för att hon fått tjänsten som rektor vid Kiplingtons flickskola efter en intervju med stadens rådsmän varav en äldre kvinnlig sådan, gamla Mrs Beddows. Bland rådsmännen finns också en Robert Carne som bor på fina men nedgångna Mayfield Hall. Han är tveksam till valet av Burton som inte känns särskilt traditionell där på landet. Till detta kommer mängder av andra karaktärer som har fått många att likna Holtby vid Dickens och ja, för mig var det på tok för många att hålla reda på för till skillnad från Dickens så har de inte lika varierande och ovanliga namn utan istället väldigt typiska för Yorkshire. Det kändes till slut som en rysk klassiker med alla sina smeknamn.

I Kiplington med omgivningar bor alla sorters människor, dels traditionella jordbruksarbetare med länkar till Mayfield Hall och det gamla samhället men också de som anammat mer moderna idéer och gärna ser att vägar byggs ut och liknande. Frågor om detta stöts och blöts på rådsmöten men också i samtal mellan medborgarna. Här finns också ett område ute i ingenstans fullt av fattiga diversearbetare i gamla järnvägsvagnar och andra skjul och där hittar jag själv karaktärerna jag fastnar för mest, inte minst flickan Lydia som visar sig ha stort läshuvud men ack så många problem hemma med familjen.

Det händer mest vardagliga saker som var bekanta för människor runt 30-talet. En mässlingsepidemi, utmaningar för jordbruket, skolbudgetdiskussioner och liknande men det är fint beskrivet om än lite upprepande. Mitt i detta kämpar Carne med sitt gods som faller ihop eftersom alla hans pengar går till sjukhusräkningar för hans adliga men mentalsjuka hustru. Det är en stressad Carne som då och då råkar på den mer moderna Sarah Burton och hennes krav på skolrenovering.

Det här är en klassiker i brittisk 30-talslitteratur men boken är en riktig vattendelare. Många hyllar den till skyarna och den vann priser på sin tid. Andra snarkar och retar sig på att den liknar annan litteratur. Själv vill jag så gärna tycka om boken för Holtby själv var feminist och gick på college i Oxford (där hon förövrigt blev god vän med Vera Brittain som hon sedan bodde med i London) för att senare bli journalist och boken handlar ju om Yorkshire men jag kan inte riktigt ta den till mig. Det dyker förvisso upp starka kvinnor men det är lite för träigt och förnuftigt skrivet och jag faller inte för så värst många av karaktärerna, framför allt inte Sarah Burton. Det är allt för mycket som påminner om Jane Eyre i historien också. Med det sagt slutar den inte som du därmed skulle kunna tro. Har du kanske till och med läst den?