För varje gång jag besöker London tänker jag att det ser mer och mer städat ut, tillrättalagt. Samtidigt ser jag på brittiska husletarprogram hur människor köper lägenheter i Chelsea i vad som helt klart ser ut som gamla kommunala hyreshus där jag tycker att bättre behövande kunde få bo men jag vet att Thatcher på sin tid gick fram starkt med att människor skulle kunna köpa sina egna bostäder så många av dessa lägenheter såldes ut och inte nödvändigtvis till de boende. Samtidigt förde hon en bostadspolitik som gjorde att det inte lönade sig att bygga särskilt många nya hyresrätter. Eftersom verkligheten redan då var sådan att många alltså inte hade råd att köpa sin bostad så uppstod naturligtvis ett problem och det har kommunerna själva fått ta tag i så gott de kan medan problemet vuxit av en både ökande och mer splittrad befolkning utan skyddsnät.

För att läsa mer om detta skaffade jag Det nya London: Frontlinjer av Anders Steinvall och nu har jag äntligen läst den. Boken kom ut redan 2015 och jag har haft den hemma ett par år men väntande på sin tur i en väldigt stor hög. Det känns dock inte som om det gör så mycket för det boken handlar om är fortfarande i allra högsta grad relevant. Det som visar att den har några år på nacken är att brexit ännu inte hänt och att Boris Johnson inte blivit premiärminister än och just dessa två faktorer har verkligen inte förbättrat situationen utan tvärtom så jag läser ändå med stor behållning. Just Johnson var istället aktuell som Londons borgmästare just den här tiden dessutom och Steinvall har såklart träffat honom i den vevan.

Det märks att boken är skriven av en genuin journalist som inte bara kan uttrycka sig i skrift utan också vet precis vilka han behöver intervjua och när han lyckas med detta är det inte alls bara borgmästare och stadsplanerare utan även topparkitekter och personligheter som bor i de områden som förändras, både låginkomsttagare och färgstarka konstnärer.

Trots att jag bott i London själv, vet var olika stadsdelar ligger och har ett hum om deras socioekonomiska förutsättningar och stämning så förändras detta nu så fort att det är svårt att hänga med och boken ger insikt i vad man kan titta efter för att se var i utvecklingen en stadsdel är. Inte bara hipsterställen med individuellt mode och finkaffe kan ses som markörer för även om detta finns så vet du kanske inte om det funnits några år redan eller är nyetablerat. Se också på husrenoveringar, hur kvarterens mäklare beskriver det som är till salu och annat. Bokens undertitel är Frontlinjer och den visar hur denna front hela tiden flyttas.

Det är intressant att se hur både en politiskt vänsterorienterad arkitekt och Thatchers företagare på sin tid kom fram till liknande planer för Canary Wharf men på vitt skilda sätt och med skilda konsekvenser för lokalbefolkningen. Jag lär mig också mycket om hur låginkomstkommunerna tänker när de godkänner nya bostadsplaner för att få in mer skattepengar trots att de vet att de har invånare som behöver billiga boendealternativ och att folk kommer att behöva flytta. Det är också intressant att läsa om arkitekter som hellre bygger för de som behöver men som till slut ändå istället blir kända för någon cool skyskrapa.

Det enda negativa är kanske att det blir en del upprepningar. I journalistisk stil tänker Steinvall att man kanske inte läser boken från pärm till pärm utan hoppar in i olika kapitel så det blir en hel del att läsa inte minst om OS-kvarteren från 2012 och om hipsterkultur. Du som kan ditt London inser här att detta även innebär att det blir stort fokus på just östra London vilket också känns upprepande men just den biten går inte att göra så mycket åt när man skriver om det här ämnet då stora delar av denna så kallade gentrifiering pågår just österut, inte minst av historiska skäl. Det var här stora kvarter bombades sönder och samman på grund av inte minst hamnarna och det är här de arbetarkvarter finns som nu förvandlats till dyra bostadsområden fulla av trendiga kaffebarer medan arbetarna fått flytta än längre österut. Redan på 50-talet flyttade många när staden låg i ruiner ut till nykonstruerade städer i Essex och jag som likt många engelsmän reagerar negativt på namnet Essex lär mig hur många av familjerna som flyttade ut då faktiskt mått ganska dåligt. Visst fick de fina grönområden och bra skolor men deras sociala liv i kvarteren i Londons East End där alla såg efter varandras barn och hade sina favoritpubar och småbutiker splittrades. Det här gav mig en helt annan förståelse för hur de blivit de människor de har. Jag ser verkligen fram emot att nu läsa Steinvalls övriga böcker om London medan jag oroar mig för hur staden kommer att se ut om något decennium med fortsatta uppköp av kvarter av miljonärer från hela världen vilka sedan inte ens bor i kvarteren. Det är heller inte att undra på att det hörs fler och fler londondialekter bland hemlösa i allt från Reading till Manchester när man går runt där. Ändå har även de städerna alltså sina bostadsproblem.