Om du som jag vistades mycket i Storbritannien under 90-talet så minns du nog TV-programmet Ready, Steady, Cook där de två deltagarna i varje avsnitt matchades med varsin TV-kock som inom en given tid skulle hjälpa dem att laga något av sakerna de köpt. Programledaren hette Fern Britton och gifte sig senare med en av de där kockarna. Både innan och efter detta har hon lett en hel del andra program du kan ha sett henne i också, inte minst morgonprogrammet This Morning.

Runt 2010 kände hon att det äntligen fanns tid till skrivarlusten också och undrade om hon kunde bli en bra författare. Det har sedan dess blivit mängder av feelgood-böcker, nästan alltid med handlingen förlagd till byar i Cornwall. En av de tidiga böckerna är Hidden Treasures som jag 2013 köpte i St Ives ena (nu enda) bokhandel strax innan den explosion av feelgood om trakten som följt. Jag gillade Britton på TV och blev nyfiken på om hon kunde skriva också. Boken utspelar sig i mer östliga delar av Cornwall, i den fiktiva byn Pendruggan och det märks att hon kan sin region för alla namn som inte existerar i verkligheten på både platser och serviceinrättningar är klockrena.

Helen Merrifield har just separerat från sin notoriskt otrogne man. Barnen är utflugna och hon har ingen kvar att ta hand om i deras stora gemensamma hus i London utan beslutar sig för att det är nu hon ska ta chansen att byta livsstil och flytta ner till Cornwall. I lilla Pendruggan hittar hon en liten men mysig stuga mitt i byn och gör sig hemmastadd. Stugan har tidigare tillhört en gammal dam som grävt ner något i trädgården vilket blir ett litet stickspår.

I byn bekantar Helen sig med den skvallersugna affärsinnehaverskan och andra bybor men inte minst med kyrkoherden som lär henne ett och annat om surfing. Där finns också den sarkastiske Piran Ambrose vars förnamn är samma som Cornwalls skyddshelgon och som mest skakar på huvudet åt alla utsocknes och deras dyra vanor och konstiga manér.

En dag kommer Helens bästa väninna på besök från London. Hon är producent på BBC och har just rott hem filmkontraktet till första delen i en hel bokserie av en känd författare. Naturligtvis är Pendruggan perfekt som inspelningsplats och detta lyckas hon övertyga alla om, både BBC och lokala myndigheter, så plötsligt förbereds byn för detta medan vardagen fortgår med kyrkoinsamlingar och besök hos de nyfunna vännerna som driver puben i närheten. Det blir ett julfirande då Helens barn inte är de enda som dyker upp i stugan utan det kommer också mer oväntat besök. Sedan blir det till slut dags för intensiva veckor av filminspelning där hela byn engageras på olika sätt och allt kan hända och gör det också.

Jag vet inte hur många brittiska TV-kändisar som har sommarhus i Cornwall och Devon men många är de och Britton själv följde också för några år sedan sin huvudperson i spåren och flyttade till trakterna av Padstow mer permanent efter att ha separerat från sin TV-kock. Därför känner hon till inte bara geografin utan också många andra detaljer som ger ett igenkännandets mysfaktor för dig som varit där. Samtidigt vet hon säkert också att det är långt ifrån alla som välkomnar välbärgade londonbor i Cornwall. Småbyar överallt kan ju vara både enklare och svårare att skaffa sig nya vänner i än i städer men just Cornwall är en riktigt fattig trakt och folk ser hur storstadsborna har råd att köpa husen de själva inte har. Det känns därför lite överdrivet att nästan alla hon möter välkomnar Helen med öppna armar och genast avslöjar allt som försiggår i byn. Var det så för Britton för att hon är känd (och själv verkar kunna prata med alla)? Samtidigt köper jag det oavsett för det får vara överdrivet i feelgood-genren, det är lite av poängen precis som överdrivna personnamn. Dessutom går boken lite in för att också visa just hur de tjusigaste väninnorna i London inte alls begriper flytten och slutar höra av sig.

Det jag har svårare att smälta är hur det hela tiden ska dyka upp märkesvaror i boken. Det är klänningar, champagne och parfym av de finaste etiketter och jag begriper inte vas det spelar för roll alls när hon nu skalat ner det tjusiga livet. Däremot bor jag gärna i hennes nyrenoverade stuga som känns som om den har ett exklusivt badrum för fuktigt råkalla kvällar där

Könsstereotypt i boken är annars mitt största problem. Britton är äldre än jag och England är inte Sverige men jag har tagit höjd för de två faktorerna redan och får ändå inte ihop vissa konversationer mellan folk när de kommenterar och skämtar om sex och skönhet. Det är inte så att kvinnorna står handfallna och utnyttjade utan det som stör är att det känns gammaldags på ett vis som var roligare på Jilly Coopers storhetstid än nu. Som om de innerst inne inte ser sitt värde trots den kaxiga ytan.

Hidden Treasures finns såvitt jag vet bara på engelska men Fern Britton finns just i år på svenska med sin bok från förra året, Döttrarna i Cornwall. Kanske kommer jag läsa den för den verkar mer speciell än den här ganska ytliga historien där så värst mycket egentligen inte händer. Med det sagt är boken definitivt en bladvändare för skriva kan Britton så det flyter och den där mysfaktorn när handlingen kretsar kring en by i Cornwall är alltid svårslagen när du bara vill sjunka in i en drömvärld en stund. Förutsägbart? Ja till en viss gräns. Vissa saker blir som man tänkt sig men andra förvånar.

God jul önskar jag dig. Hoppas du får tid över att läsa något du längtat efter.