Jodå, jag är kvar. Sedan det senaste inlägget har jag varit i sommarstugan och sedan haft ett härligt 335-årskalas i släkthuset med mostrar och kusiner som i vissa fall inte ens kunnat komma till Sverige under pandemin och där vi alla fyllt jämnt under tiden. Vi har också haft en fin urnsättning, dottern har fått sitt första riktiga jobb och jag har börjat jobba efter den längsta semester jag någonsin haft, inklusive extra ledighet. Det där sista har jag varit lite det andranervös över för jag har känt mig helt ofokuserad men just nu är det ganska lugnt eftersom flera kollegor fortfarande är på semester så jag får en viss anpassningsperiod. Däremot var det inte kul att komma hem till lägenheten i år. Det finns minnen överallt, inte bara hemma men här slog ensamheten till med full kraft efter allt sällskap. Jo visst bor dottern fortfarande hemma och försöker medvetet ta ut mig på små utflykter men hon jobbar alltså hela dagarna nu och därefter är det kvällsträning flera gånger i veckan och sedan ska hon ha tid för övriga vänner och annat. Hemmakontor är alltså mindre lyckat just nu rent socialt. Jag känner också precis som många sagt att det är nu, sisådär tre månader efteråt, som sorgen verkligen slår till. Inga overklighetskänslor längre och jag slås istället av allt jag aldrig mer kommer att göra, där det värsta är att jag nu inte har någon att spontant driva med världen med. Jag kan skämta med både släkt och vänner men min man och jag hade en specifik galen humor som handlade mycket om situationer vi upplevt tillsammans. Allt detta har gjort mig ilsken och trött och även om vänner ibland fått ut mig så har jag inte ens orkat läsa utan mest suttit framför TV:n och tittat på än det ena än det andra och då blir det inga blogginlägg skrivna.

En serie jag tittat på att danska Spise med Price på de brittiska öarna som finns på SVTPlay om du missat den. Ibland tittar jag på de vanliga program de två bröderna Price (som inte uttalas som engelskan utan ”Priise”) gjort hemma i Danmark och jag gillar både deras jargong och detaljerna de får med i det de lagar. Ännu bättre blev det när jag för några år sedan åt julmiddag med jobbet på deras restaurang en kvarts promenad från mitt kontor i Köpenhamn. Traditionellt danskt i mycket trevlig miljö. Alltså var det ju ett måste att se även denna deras tolfte säsong och se vad för brittiskt de skulle laga och det var väl spenderad tid.

Det första programmet handlar om London och södra England och de sätter från början tonen genom att hela tiden slänga in typiskt engelska uttryck i danskan. Deras engelska uttal är oftast riktigt bra och det visar sig i nästa del att de har gått språkkurser i Oxford i sin ungdom men det verkligt förvånande är att en anfader för 300 år sedan hade en pub i London som var känd för sina pajer och som finns kvar än idag. De har alltså själva en engelsman i familjen. I andra avsnittet blir det Oxford och Cotswolds innan det bär av till gruvlandskapet i Wales. Del tre handlar om sydväst och det blir HMS Victory och ett besök hos Hugh Fearnley-Whittingstall på River Cottage innan de hamnar i Mousehole där tidvattnet överraskar dem. Del fyra handlar om Skottland där det blir många fina vyer av Högländerna och inte bara haggis på menyn. Sist men inte minst blir det ett avsnitt om Irland. Recepten går hem hos lokalbefolkningen överallt utan att det bara är av ren artighet. Det mesta ser jättegott ut. De kan sin brittiska matlagning och ingredienserna är lokala.

Jag vore inte mig själv om jag inte hittat något de missat i varje avsnitt om jag ska vara petig och det älskar jag att vara i faktasammanhang. I London gör de ett underbart inslag i indiska Southall och säger att indiernas chicken tikka blev tikka masala för att engelsmännen gillar sås och lade till en masalasås i den indiska rätten. Där kunde bröderna gott fått säga att rätten faktiskt uppfanns i Skottland, Glasgow närmare bestämt. I del två pratar de om kötträtten faggots (ja, den heter så) som från Oxford. Kanske är det för att de själva åt den där men den är betydligt vanligare i Lincolnshire och andra delar av East Midlands. I Mousehole snöar de in på ”Cornish dialect” med en lokal man och har kanske inte läst på om att det är ett helt annat språk för mannen verkar nästan driva med dem på slutet med sin lokala dialekt på engelska. I Skottland lagar de bland annat scotch eggs och pratar om dem som skotska men dessa färsinlindade ägg är egentligen en variant av indiska ”nargis kebab” (prova gärna det om du hittar det på någon indisk restaurant) som populäriserades av Fortnum & Mason i London.

Det finns också saker jag undrar över. Varför klär de sig i dyr tweed och kallar sig arbetarklass när de gör fish and chips i East End? Jag begriper ju att de försöker skildra historia men det blir inte arbetarklass av det. I serien spelar stiltonost en stor roll och jag tänker att varför prioriterar de inte matstaden Melton Mowbray som är känd både som centrum för detta och för engelska fläskpajer? Till sist kan jag reta mig lite på att det spelas (coola rent musikaliskt) versioner av Land of Hope and Glory och andra melodier i tid och otid i bakgrunden. Det passar när de besöker lite tjusigare ställen men känns malplacerat i till exempel Cornwall som inte alltid känner sig engelskt. Återigen en av de där skandinaviska tolkningarna av hur vi ser på Storbritannien som homogent och fullt av afternoon tea, mys och pompa och ståt. I det stora hela älskar jag annars serien och brödernas småprat om britterna och härmandet av deras uttal som visserligen ibland nästan går över i drift med britterna men ändå alltid känns kärleksfullt, lite så där som jag själv och många andra också gör ibland.