Det hör inte till vanligheterna att jag medvetet ger pengar till en känd tory utöver när jag besöker något historiskt herresäte men när Diary of an MP’s Wife av Sasha Swire kom ut i höstas så kändes det så lockande att ta del av skvaller från Westminster så jag gjorde ett undantag. Skulle jag få veta något spännande?

Boken är skriven av hustrun till toryledamoten Hugo Swire som jobbat inte minst för David Camerons regering i olika roller. Vi får följa inte bara makens jobb (som hon själv är involverad i som både representerande politikerhustru och som samordnare av hans sociala medier) utan även parets fritid och livet hemma på gården. Det blir alltså historier från valkretsen hemma i Devon varvat med utrikesresor, helger på olika gods och hemmakvällar i huset i västra London när de måste vara där. Allt kryddat med olika människor i politiken. För mig är boken lite extra intressant eftersom Swires far också han var MP och detta för mitt älskade St Ives så hon är uppvuxen med Cornwall och Derek Thomas som varit parlamentsledamot där i mina dagar dyker upp i boken (Cornwall har aldrig varit annat än konservativt och liberaldemokratiskt med få undantag genom åren). Swires mor är slovenska och när Brexit är ett faktum i slutet av boken börjar hon prata om att skaffa slovenskt pass – så förvånad jag blir, hm. Samtidigt är hon själv för Brexit så till den grad att hon mer och mer irriterar sig på inrikesministern (nuförtiden arbetsmarknadsministern) Amber Rudd som är en av hennes bästa väninnor och som ville ha kvar landet i EU. Bitarna om Rudd är för mig lite extra intressanta eftersom jag följt henne i tidningarna en del i just det sammanhanget. Hon var ledamot för Hastings och i boken får vi reda på att hon när hon försöker bli omvald där absolut inte vill ha hjälp i form av besök av andra torypolitiker eftersom hon trodde att detta skulle stjälpa snarare än hjälpa henne. Jag tror hon hade alldeles rätt.

Andrea Leadsom som varken Swire eller jag har lika mycket till övers för alls, tvärtom, är mer frustrerande att läsa om på flera ställen. Under sin tid som miljöminister kallar Leadsom sig och Amber Rudd för Dream Team i klimat och energi efter valet 2015 men till de stora klimatförhandlingarna i Paris skulle hon inte för hon sade sig ”inte ha någon större tro på de där klimatförändringarna”. En miljöminister!

Det är en modig bok. Jag hade inte vågat skriva hälften av vad jag läser om jag gick i hennes skor men här märks också hur konservativa britter tänker. De bryr sig knappt om de förolämpar varandra, det blir till och med ett slags strategiskt spel att vinna elaka poäng och det du ser i de livliga parlamentsdebatterna är nog ännu värre bakom kulisserna. Det är lite av fascinationen för detta som gör de bitarna det mest intressanta i boken men jag är glad att jag läst på om Eton och andra privatskolor. Har du det så förstår du ännu bättre hur hon vågar gå på som hon gör för det blir väldigt tydligt hur överklassen tar det mesta för självklart men också hur de pratar om sex och flirtar. Familjens nära vän David Cameron hamnar i delvis nytt ljus.

Till sådant som gör boken läsvärd hör också hur hon berättar att prins Charles en gång tydligen menat att kinesiska representanter är som vaxdockor och fortsätter med att skriva om hur hon och maken kallar Kinas ambassadör för ”Old Swivel Hips” för att han är så bra på att röra sig i två motsatta politiska system. I dagens politiska klimat känns det lite modigt att skriva detta av flera skäl även om maken inte längre är med i hetluften. Det var dock stort fokus på Asien i makens arbetsroller tills han tappade ner så det här är inte det enda som kommer fram på den fronten. Hon tar upp kinesiska investeringar i Storbritannien som maken är för men hon själv inte lika entusiastisk utan önskar sig en bättre opposition. Kul är när parets ena dotter skriver på ett upprop till stöd för Falun Gong-rörelsen på Trafalgar Square och sedan ser sin fars namn i stora bokstäver på en tavla eftersom det är han som politiker som ska ta emot underskrifterna.

Det står en del om vad hon ser som Labours misstag naturligtvis men den 12 april 2015 hittar man ett inlägg om den enda anledningen till att hon skulle rösta på Labour så det finns faktiskt åtminstone ett bra skäl. Många egna torypolitiker får sig annars kängor hit och dit de också, inte bara Leadsom. Om före detta finansminister George Osborne som idag har toppjobb på Londontidningen Evening Standard får vi veta att han gnällde på Grekland fast den brittiska statsskulden var sex gånger större och han fortsatte låna. Hon hatar förre talmannen Bercow men tycker också redan från början av boken att dagens inrikesminister Priti Patel var jobbig från start så det är verkligen en salig blandning åsikter. Om Boris Johnson var första intrycken förfärliga som han betedde sig men sedan börjar hon begripa sig på hans tramsande tydligen.

En av bokens behållningar är att också att den berättar om människor man aldrig hört talas om men som påverkar i bakgrunden. Sasha Swire är en intelligent personlighet och resonerar om saker även om jag oftast inte alls håller med politiskt och hennes tvetydiga syn på Europa är förfärlig i mina ögon från någon med en mamma från kontinenten. Just det där gav mig en idé kring ett framtida inlägg faktiskt. Boken är fascinerande och småtrist om vartannat beroende på ämne men eftersom den är skriven i dagboksform går det enkelt att hoppa över delar om man vill – jag läste hela själv. Ibland har hon en tendens att skriva som om vi alla skulle förstå vem hon syftar på och hon strör smeknamn som Boy George och andra omkring sig som konfetti men så är väl inte en medelklass svensk hennes största målgrupp hur anglofil man än är.

Assange dyker upp på ett ställe i boken och faktiskt även den märklige Hans Rausing som ju lever i de cirklarna i London så boken har vissa svenskanknytningar också. Den slutar personligt med varför Cornwall är så bra. Man vet att man lever i den miljön. Där kunde jag inte hålla med henne mer.