I min mormors trädgård i Västervik hade vi ett träd med äppelsorten transparent blanche. En ganska ovanlig sort som har ett nästan genomskinligt fruktkött och som gav oss den mest fantastiska kräm på höstarna vilken jag åt med massor av mjölk efter skolan. Det är ett ovanligt äpple fast det verkar vara Västerbottens landskapsäpple och jag har bara hittat det två gånger i livet sedan jag flyttade ifrån det där underbara huset i tioårsåldern, förmodligen för att det är ganska ömtåligt och snabbt blir kantstött. Ena gången var när vi bott i Göteborg i många år och jag var minst i sena tonåren. Där stod plötsligt ett vilt växande träd på en äng nära den gamla svensk-norska gränsen på Hisingen, intill en ödegård mamma och jag kom förbi när vi var på upptäcksfärd. Naturligtvis var jag tvungen att plocka till mig lite fallfrukt eftersom ingen bodde där och jag hade sådan tur att det var skördetid. För några år sedan hittade jag en låda på Malmös ekologiska snabbköp Green som tyvärr just stängt. Köpte på mig några kilo och skyndade mig att försöka efterskapa mormors kräm och det blev faktiskt riktigt bra trots att jag saknade originalreceptet.
Sentimentalt. Foto: TJ Sweden (Wiki Commons)
Häromdagen var jag ute på stan när jag plötsligt kände en doft som av transparente blanche. Jag har ingen aning om var den kom från var men genast var jag tillbaka i barndomsnostalgi.
På walesiska finns det ett ord jag tagit till mig och som är så mitt i prick för mig att det blivit ett av mina älsklingsord. ”Hiraeth” betyder hemlängtan men med en extra dimension av längtan efter något som kanske inte finns längre. Det finns inte någon bra översättning av det ens på engelska. Jag har lidit av detta i stora delar av mitt liv och det har främst tagit sig uttryck i att jag velat köpa tillbaka mitt gamla barndomshem som mormor sålde för många år sedan eller iallafall flytta till Västervik igen. Jag har tittat på hus på Hemnet och suckande funderat på vad jag skulle kunna livnära mig på i vad som faktiskt är glesbygdsklassat. Först på senare år har jag accepterat att det Västervik jag minns faktiskt inte finns längre. Medan mitt intellektuella jag, kulturgeografen, naturligtvis vet att hela världen är i konstant förändring och jag lätt kan hantera detta (nästan för anpassningsbar ibland) så har just den där barndomstiden släpat efter och jag har drabbats av hiraeth när det gäller just Västervik.
Just idag läser jag hur Västerviks gymnasium har så stora problem att de sätter in högtalarsystem som vore de i USA och inför ID-kontroll som vore de resande över Öresundsbron. Sorgset tänker jag att staden verkligen inte är som den jag lämnade men vid det här laget har jag identifierat mina känslor tack vare just det lilla walesiska ordet hiraeth och kan släppa det hela, viss om att det är just barndomsnostalgi – jag längtar efter något som inte längre finns. Visst kommer jag alltid att känna mig som mest hemma med ekbackar, enedungar och skärgård men jag har lärt mig att uppskatta platser jag lever på just nu på ett helt annat sätt än förr. Tack Wales! Har du en plats där du känner hieraeth? Hur gör du för att tackla det?
bara brittiskt 
När du skriver om äpplen så kom jag till att tänka på Banham Zoo där dom hade ett äpple musteri. Vet ej om det fortfarande är där men god var juicen.
GillaGilla
Åh, sådant älskar jag. Bäst i Sverige är Urshult som man förutom just där kan hitta bland annat på Linnés Råshult i Älmhult. Men Skåne har såklart också massor inte bara i Kivik. Även ett ställe dit man kan ta egna äpplen och göra must.
GillaGilla
Tack för ett jättefint inlägg. Jag flyttade från min mycket lilla hemby i januari 1987 (faktiskt bodde vi till och med utanför byn utan riktigt nära grannar även om mina föräldrar inte var bönder). Jag flyttade för att studera och sedan bo och arbeta i en annan stad och till slut bo och arbeta inne i Göteborg i 15 år. Efter så många år på annan ort och endast tillfälliga besök i föräldrahemmet så kom jag på ett lite naivt och nostalgiskt sätt att bevara en bild av hemtrakten som den var när jag var litet barn och tidigaste tonårstiden, den tid när byn var hela ens liv. Det fanns då både två banker och två lanthandlare och bensinmack och annat samt arbetsplatser som gjorde att stor del av befolkningen arbetade på hemmaplan. De mindre bondgårdarna var ännu i bruk på riktig (de flesta är nu ”hästgårdar” och tillhörande marken köpt av större bönder). Vi ungas liv kretsade mycket kring ortens fotbollsförening. På lördagarna kunde det vara ett myller av uppsluppna bybor utomhus och i lanthandlarna och vid fotbollsmatcherna. Nära mitt föräldrahem fanns fram till -82 också en verkligt genuin lanthandel som hade precis allt från spik, krattor och leksaker till lutfisk och den låg efter en landsväg ute bland åkrarna. Där kunde vara massor av folk på lördagarna. Jag minns att när jag var riktigt liten fram till mitten av 70-talet så gick det kor på åkern alldeles utanför trädgården. Vi såg dem från köksfönstret. Jag brukade prata med korna och jag minns flera av deras namn. Mannen som hade gården hade inte körkort och hade inte skaffat traktor utan han fortsatte att arbeta på åkrar och i skogen med sin ardennerhäst som hette Docka. Jag minns till och med lukten efter något mannen smetade in Docka i för att hon skulle slippa flugorna. Mannen var klädd i ”blåkläder” och gummistövlar och när han körde in hö från gärdena med hjälp av Docka så fick jag åka med i hölasset som bestod av löshö som först hade härsats. Lasset var högt och gungade härligt. Allt detta låter som medeltid men det är inte många år sedan egentligen och det var en övergångstid till det nya moderna samhället som sedan har fått en rasande utvecklingstakt.
Detta får jag säga är min hieraeth.. Jag tittar ofta på gamla foton. Jag har turen att min pappa fotograferade mycket vardagsliv så jag har möjlighet till mycket starka minnen.
Jösses vad jag skriver långt… jag slutar nu… jag skulle kunna skriva hur mycket som helst… ett kärt ämne.
GillaGillad av 1 person
Vilka är minnen! Här påminns jag om lilla Diö, morfars by som släkten har gemensamt fritidshus utanför vilket köptes av honom och mormor. När jag var liten tvättade vi all husets tvätt i byns brandstation, där fanns två snabbköp varav ett var en ICA som skyltade med att ha allt både bofasta och turister kunde behöva och det var faktiskt så. Minsta lösa skruv till en hammock hittade man i skrymslena där. Sedan drog de om vägen och byn dog ut lite även om bycaét som drevs av Ola Skinnarmos morfar hade världens godaste mazariner fortfarande. Idag har byn tagit sig lite igen fast jag saknar mataffär. Den gamla möbelfabriken har blivit kulturcentrum och drivs bland annat av en som har hotell på Gatwicks flygplats vilket jag tycker är väldigt spännande.
GillaGilla
Förlåt jag kan inte låta bli… mannen som ägde ardenner Docka bodde kvar med sin syster på sin föräldragård där familjen bott sedan generationer. Där var sådan ordning på gården med mycket små medel. Grusgången var perfekt krattad och de här gammaldags blommorna i prydliga rabatter. När systern öppnade dörren efter att jag knackat på slog en stark doft av såpa emot mig. Hon hade ofta sämskskinnsrullar i håret. Där var utedass. Den här systern gav mig hur mycket tid som helst med mina frågor om när hon var barn. Jag kände mig alltid välkommen. Det var bara när jag nyfiken på och ville smyga och titta i utedasset som hon generat bad mig komma upp och dricka saft i stället.
…nu lovar jag att sluta…
GillaGillad av 1 person
Som min dagmamma i Västervik. Jättestor och fin trädgård med massor av odlade land och fruktträd. Apropå hästar så är det nog ett av få ställen där jag har riktig ordning (bokhyllan en annan). Det kan bli så läskigt om vassa redskap och remmar att trassla in sig i ligger framme.
GillaGilla
Vad härliga minnen du också har. Det är roligt att få ha varit med om den här ”gamla” tiden med allt vad det innebar. Det ger en extra dimension i tillvaron. Kul med cafét med mazarinerna i ”din” by. Intressant med kulturcentrumet som på så vis får kopplingar till hotell vid Gatwick. Det är verkligen ett exempel på den moderna tiden effektiviserar och rationaliserar så att nästan allt kan vara möjligt…
Det är förresten spännande med minnen från städer också.. En gammal arbetskamrat som bara är några få år äldre än jag som växte upp i Majorna (där jag arbetade) berättade hur han som liten och ung badade i ett kar som drogs fram på köksgolvet och hur han och kamraterna på gården sprang in och ut i varandras hem genom olåsta dörrar…. En annan som är lite äldre kom ofta in på minnen från när han som student i början av 80-talet bodde i det gamla Haga innan det revs. Han nämnde någon gång hur fönstren var så otäta så klängväxterna växte in genom det stängda köksfönstret. Någon berättade också om min allra första lägenhet som låg i Västra Nordstan att den en gång varit en lokal som fungerat som mjölkbar/affär (eller dylikt.. jag förstod inte exakt). Hur som helst var det mycket skoj att lyssna till minnen från de områden man bott och arbetat. De allra flesta åren bodde jag på Skolgatan i Haga men före och efter de åren bodde jag i två omgångar i Västra Nordstan. Både Majorna, Västra Nordstan och Haga är ju områden med intressant och viktig historia….
Tack igen för intressant blogg.
GillaGillad av 1 person
Tack själv för troget läsande och uppmuntran.
Jag flyttade till Göteborg i tioårsåldern från Västervik och är med i en Facebook-grupp om Det gamla Göteborg med bilder av just hushåll i Majorna, Haga m.m.
Vi bodde på gränsen Haga och Annedal och just 1981-82 kommer jag ihåg att flera av mina föräldrars teaterkollegor sjöng protestsånger om att rädda Hagahusen och hur husen på Övre Husargatan sedan revs (liksom senare Schackspelets hus som pappa brukade besöka). Minns även hur Gamla Annedalspojkar hade sin höstloppis på vår skolgård och hur det var en av årets höjdpunkter.
Apropå allt detta handlade jag faktiskt över disk i en livsmedelsaffär i Västervik på 70-talet också. Underbart att ha fått uppleva.
GillaGilla
Det finns ju spännande litteratur om gamla Göteborg. Under tiden jag arbetade i Majorna (fr o m 1994 t o m 20008) var intressant att läsa om det gamla levnadsförhållandena Majorna och hamn-/varvsmiljön ur socioekonomiska perspektiv. Det var intressant med den tid då Majorna var nästan landsbygd (jag har för mig att Majorna inte räknades till Göteborg förrän under 1860-talet.. är inte säker men…) med kåkstadsliknande bostäder efter sluttningarna.. arbetarna kunde få lön i brännvin… lönnkrogar mm.. båtar som kom in med kolerasmitta under några perioder som spreds i den ohygieniska levnadsmiljön …..och hur sedan nykterhetsrörelserna utvecklades och sedan fackföreningarna och sedan 60-70-talets utbildningsexpansion. Majorna som ju till stor del bestod av arbetarklass innebar (som jag uppfattar det) att en ung och speciellt röd vänster fanns som till stor del utbildade sig inom vårdsektorerna eller inom kultur eller levde som ”gröna vågare” som kunde gå ned till hamnen och få ett jobb för dagen.. Jag läste folkhälsorapporterna för Majorna under de år jag jobbade där och jag fann ännu då Majorna som en socioekonomiskt och kulturellt speciell stadsdel och jag tyckte att jag kunde anta spännande kopplingar med historien (även om de låter långsökt…). Men, det har ju hänt mycket i samhällsutvecklingen sedan jag slutade i Majorna så idag skulle jag kanske inte se kopplingarna tydligt längre.. Jag har inte Facebook men när det gäller sådana här grupper du nämner så blir jag sugen…
(du behöver inte svara på mina långa inlägg… det här är lite av mitt favoritämne så jag blir långrandig…. ska skärpa mig )
GillaGilla
Du behöver alls inte skärpa dig. Det är ju spännande läsning.
GillaGilla
Jag trodde att Transparente Blanche var vanligt. Vi bodde i Utby (Göteborg) i många år när barnen bodde hemma. Då hade nästan alla denna underbara äpplesort i sina trädgårdar!
PS. Jag såg i ett kommentarsvar att du hade varit i Helmers café i Diö. Jag hade många mazariner i min frys , men nu är dom slut sedan länge! Mazarinerna var gudomliga, men tyvärr gick receptet i graven tillsammans med honom. Hans dotter är en god vän och arbetskamrat till mig! 🙂
GillaGilla
Nej jag har knappt sett dem alls men det är roligt att du skriver om Utby för det var ju inte långt därifrån mamma och jag hittade dem vid gamla svensk-norska gränsen så det verkar vara ett kluster där.
Ja min morfar är från Diö så det har blivit många kontakter med Helmer genom årtionden. Receptet har inte gått i graven men det är inte offentligt tyvärr. Snyft. Är det Skinnarmos mamma du jobbar med då?
GillaGilla