Jag har alltid tänkt att folk som börjar radera sina vänner på Facebook om de tycker si eller så är lite överkänsliga för alla är vi olika och inskränkta gamla bekanta som har levt ett annat liv än jag själv kanske bara behöver att någon lyssnar på deras rädslor och kommer med fakta. Samtidigt har jag skattat mig lycklig över att jag personligen inte har särskilt många sådana vänner alls. Idag sällade jag mig så till slut till den stora grupp som tryckt bort någon ur sitt cyberliv. Jag plockade bort en bekant.

Kan livbåten undsätta mig?

Imorse möttes jag av ett inlägg på en av mina Facebook-vänners vägg som bara inte gick att förbise. ”Happy Article 50 Eve”. Inlägget har i skrivande stund fått 26 gillar, två smilies, tre hjärtan och ynka två ledsna ansikten. Kommentarerna är sådana som ”can’t wait”, ”nearly time to celebrate” och ”bring it on” och det tråkiga är att det här är en person i turistbranschen. Inte en tanke på meddelandet som därmed skickas ut till alla oss icke britter.

Imorgon (snart idag) skickar Theresa May in ansökan om utträde ur EU till Donald Tusk och det känns förfärligt. Än mer så för min man som känner sig bortglömd av sitt eget födelseland och inte heller längre vet vad han kan förvänta sig i pension. Stämningen har inte direkt varit på topp härhemma med nerverna på helspänn. Inte ens mot varandra har vi lyckats vara trevliga i alla lägen utan ovanligt snäsiga med kort stubin. ”Happy Article 50 Eve” blev alltså droppen och där försvann min kontakt i St Ives som nog inte lider så värst av Brexit personligen där han sitter i sitt stora hus på mysigaste gatan och som nu tror att han ska ta tillbaka sitt land. Att jag inte längre kommer att kunna lämna mina tomma glasflaskor i hans förråd känns vid det här laget inte som ett stort problem eftersom det nog ändå dröjer innan jag orkar återse favoritstugan på samma gata.