Som yngre anglofil glorifierade jag Storbritannien på ett helt annat sätt än jag gör idag. Visst var jag politiskt medveten redan då och kunde såklart inte tycka att den sociala utslagenhet jag såg under mitt första besök 1987 var speciellt hälsosam och visst var koloniseringen av världen ett kapitel jag inte riktigt kunde tackla men jag drogs ändå med i den där storhetskänslan som förstärktes med filmer som Hope and Glory med sina rosa världskartor, där vi fnissade åt replikerna. Idag nöjer jag mig med att bli småsur när människor kritiserar engelsk mat som inte längre förtjänar sitt dåliga rykte och det engelska vädret som inte alls är så konstant dåligt som det ofta är i Belgien och Nederländerna utan bara ombytligt.

Så här många år senare har jag haft så många kollegor från hela Europa att jag kan se Storbritannien inte bara genom svenska glasögon utan genom en mängd andra som inte har samma syn. Sverige har aldrig varit i krig mot Storbritannien och det är i Sverige och Norge som Monty Python hävdat att deras filmer gått bäst förutom på hemmaplan men så är det naturligtvis inte överallt – flera av mina spanska kollegor har inte haft en aning om vem Manuel från Barcelona är när vi andra börjat citera Fawlty Towers till exempel. Jag förvånas så klart inte över att alla länder inte tycker likadant men jag har fått lära mig att brittisk kultur här i Europa inte är så stor som vi skandinaver vill och tror att den ska vara.

Tänk om jag förr tvingats läsa artikeln jag delar med er idag. Vilken upprördhet det gett. Idag blir jag mest sorgsen över tiden vi lever i och konstaterar hur bra den är. Från Elizabeth I till Elizabeth II har England haft en storhetstid utan like. Det ligger något symboliskt i att nya vindar blåser just som den sistnämnda kommit till ålderns höst. Artikeln går igenom hur England (för jo, det här handlar ju till största delen om England) förändrats under hennes tid och hur invånarna nu, precis som här i Sverige, inte längre känner igen sitt land. Läs den och låt budskapet sjunka in.