Då var det dags för Melodifestivalen igen då. Inte mitt favoritprogram men jag fastnar ofta av ren nostalgi trots att jag avskyr att det nu är tusen veckor. Min musiksmak är hemskt blandad men jag kan inte säga att det här decenniets pop är speciellt bra eller att det som idag kallas schlager egentligen är så värst mycket schlager om man bortser från Måns Zelmerlöw och några till vars låtar fastnar på hjärnan. Istället blir det för mig mycket folkrock (som The Silencers men också för mig från början okänt från t.ex. Balkan och Grekland), 80-talspop och gammal klassisk jazz. En som vet hur man håller musiken vid liv är Dame Vera Lynn.

Lynn är britternas okrönta drottning på musik under andra världskriget då hon sjöng för trupperna som deras ”Forces’ Sweetheart” runt om i världen och höll nationen hopfull på hemmaplan. Sånger som We’ll Meet Again, White Cliffs of Dover och There’ll Always Be an England är hur stora som helst och iallafall den förstnämnda är välkänd även i Sverige. Denna grand old lady fyller hela hundra år den 20 mars och kommer därför tre dagar innan att släppa ett samlingsalbum. Hon har inte helt förvånande sjungit in sångerna igen utan det blir existerande sång men med nyarrangerad musik som inkluderar gästsångare och en och annan melodi man inte normalt förknippar med henne som Sailing.

Det är lite dålig synk på klippet här nedan men ändå lite speciellt att se hur hon håller stilen.