Kunskapskanalen zappar jag in på regelbundet sena kvällar och fastnar för något intressant. Jag tittar sällan på kanalens tablå i förväg för jag vet att programmen ofta går i repris, utan plötsligt sitter jag där fascinerad. Igår var det dags igen för då visades dokumentären Storbritanniens hemliga avlyssningar som jag verkligen tycker att du ska se.

Programmet handlar om regeringens handlingsplan under andra världskriget och hur myndigheterna avlyssnade delar av befolkningen men också hur de tänkte kring hur de skulle hålla moralen uppe under bombanfallen. Ett informationsministerium inrättades med specialenheten Home Intelligence som avlyssnade medborgarna på allehanda sätt, även med hjälp av lokala personer som präster, läkare och pubägare som fick rapportera vad patienter respektive gäster sa om kriget.

Ju längre blitzen pågick, ju tröttare blev befolkningen men inte samtidigt överallt och dessutom var det olika påverkan på olika städer. I London kunde människor leva i områden som inte drabbats så hårt och därför var de kanske inte alltid lika påverkade som invånarna i det betydligt mindre Coventry där förstörelsen var synlig på ett helt annat sätt och dit kungen faktiskt reste för att ge kraft och styrka. Däremot rekommenderades han aldrig att resa till Bristol efter bombningarna där. Varför inte? Coventry visades dessutom på journalfilm för att det ansågs skapa framåtanda bland människor som blev upprörda av synerna och fick ny energi av ilskan. Bristol däremot hamnade aldrig på nyheterna utan nämndes bara som ”en stad i väst” när den bombats så det var verkligen helt olika taktik som användes för att antingen föra fram eller dölja hemska händelser för nationen. Invånarna i Bristol fick dessutom slåss för att få söka skydd i ett grottsystem nedanför Cliftonbron som egentligen var tänkt att skydda BBC. Detta ledde till att vissa stämplades som bråkstakar fast de bara försökt ge befolkningen nattro under bombanfallen.

Aldwych tunnelbanestation. Foto: Wikipedia

I en dokumentär om andra världskriget och blitzen i synnerhet är det naturligtvis fullt av tragiska familjeöden också. Mitt i detta möts man av korta intervjuer med militärpolis och befolkning med attityden att nu måste vi själva ge Berlin en rejäl omgång. Några nämner att det är ju ”synd om deras kvinnor och barn men…” och andra är för arga för att ens reflektera över en annan civilbefolkning. Man börjar verkligen tänka på hur man själv skulle reagera i ett sådant här sammanhang och dessutom i en tid när vi har internet med all möjlig information att ta ställning till sanningshalten i. Det är överhuvudtaget mycket i detta där man börjar dra paralleller till dagens utveckling i både Storbritannien och Sverige när man tittar och den gamla frasen ”Keep calm and carry on” som fått en återkomst i alla möjliga sammanhang på senare år får ett annat djup. Det här är som de säger i filmen så mycket mer än den hurtiga londonbon som sjunger romantiska krigssånger på en tunnelbaneperrong. En perrong de förövrigt också fick slåss mot myndigheter för att faktiskt lagligt få använda som sovplats (vill ni veta mer om nätterna i tunnelbanan under denna tid så rekommenderar jag förövrigt ett besök på London Transport Museum som visar uppföranderegler, toalettvägledning och annat).

Dokumentären heter ”Britain’s Secret Blitz” på engelska och jag har inte hittat någon version på YouTube att länka till så än så länge får ni den på SVT Play där den visas till och med den 10 februari så får vi se om det dyker upp något mer framöver.