Här sitter jag och tittar på Last Night of the Proms på SVT och funderar över de senaste dagarnas krigsföring kring detta underbara evenemang. I mitt inlägg om konserten i Malmö undrade jag ju om det skulle märkas något av Brexit i det hela eftersom man alltid brukar se även EU-flaggor och för den delen nationsflaggor från alla möjliga EU-länder bland många andra flaggor. Jag hoppades att flaggviftandet egentligen är ett uttryck för kärlek till landet snarare än patriotism och Ian Jack har i The Guardian liknande tankebanor som är intressanta och ger dig promenadkonserternas historia. När började man spela Land of Hope and Glory på konserterna egentligen?

Vad ska publiken vifta med?   Foto: Wiki Commons

Det visade sig bara ett par dagar efter mitt inlägg att diskussionerna kring årets flaggviftande redan var i full gång. Jag följer olika Brexitdiskussioner på Facebook och i en grupp har det pratats flitigt om att ta med sig EU-flaggor till Royal Albert Hall samtidigt som vissa medlemmar påpekat att det är viktigt att ta med sig både EU-flaggan och unionsflaggan för att visa att man älskar båda tillsammans och inte plötsligt hatar Storbritannien. Imorse visades en bild av hur en försäljare av just EU-flaggor var först på plats på gatan utanför och redan tidigt var EU-anhängare ute och delade ut flaggor till konsertbesökare och andra. Nu ska man inte tro att de fick göra det helt utan opposition. En av de stora Brexitförespråkarna är miljonären Arron Banks och han har spenderat femtusen pund på att istället trycka upp 10 000 unionsflaggor. Let battle commence! Själv undrar jag bara varför så få av de Brexitvänliga tidningarna inte kan stava till Britannia.

Personligen har jag idag haft en fredlig och underbar eftermiddag i solen på balkongen med en väldigt speciell bok om en gammal dam i Cornwall. Recension kommer såklart framöver. Innan detta åt jag dessutom lunch med Bosse Bjelvenstedt och spånade om allt möjligt brittiskt så det har varit en dag helt min smak.