Pubdöden hör man en hel del om nu men dagens berättelse är speciell. Den handlar om Carlton Tavern på gränsen mellan Kilburn och Maida Vale i norra London som revs trots att det saknades tillstånd. En del av er kanske redan har läst om det för det hände faktiskt i somras men då glömde jag bort att skriva om det. Sedan dess har jag kommit att tänka på det ibland för jag kan inte släppa historien.

Carlton Tavern    Foto: Oxyman

Kilburn är inget område jag spenderade mycket tid i ens under mitt år i London. Känt som irländarnas del av staden och det område flest västindier verkar bo i om de slår sig ner norr om Themsen så var det ganska ruffigt i början av 90-talet när jag trots allt besökte en och annan pub. Idag har en hel del central- och östeuropéer flyttat in också men jag har som sagt inte återvänt och Maida Vale är också ett område jag mest passerade på väg någon annanstans. Det hindrar inte att jag blev upprörd när jag hörde att Carlton Tavern rivits. Puben byggdes 1920-21 för bryggeriet Charrington i East End och skulle precis bli föreslagen som byggnadsminne när den revs den åttonde april i år av sin nya ägare – en israelisk fastighetsinvesterare. Den var den enda byggnad på sin gata som klarade sig undan blitzen och det som gjorde mig mest upprörd var att pubens licensägarinna Patsy Lord hade ombetts att hålla stängt för inventering ett par dagar från annandag påsk och kom tillbaka till en riven byggnad. Fastighetsinventeraren är ingen storspelare på området heller verkar det som och kanske är det därför de lite amatörmässigt trodde att de skulle komma undan med det men nix – Westminster Council protesterade redan i början av maj och tvingade företaget att bygga upp puben tegelsten för tegelsten och förbjöd försäljning av tomten tills detta gjorts.

Det här är faktiskt inte det enda exemplet på en pub som rivits utan tillstånd. The Alchemist från 1854 i Battersea söder om Themsen gick samma öde till mötes i maj och här kom det direkt protester från kommunen Wandsworth Council. Vi får se om det leder till att även den måste återuppbyggas av fastighetsinvesteraren ifråga – en helt annan. Det här med att det rivs massor på bra tomter i London har att göra med samma galna utveckling jag redan skrivit om i mitt tidigare inlägg om hur West End förändras och jag kommer att fortsätta skriva om förändringar på Londons fastighetsscen där hus rivs för att ge plats till lyxlägenheter och människor flyttas till helt andra delar av England. Det står mer och mer klart för mig att London är en sjuk stad som jag inte kan älska riktigt på samma sätt som förr även om den fortfarande förför.