Idag tänkte jag inte bry mig om utmaningen som handlar om värsta reseminne men det blev ett inlägg ändå. Jag har helt enkelt inget tillräckligt tråkigt minne kring att resa i Storbritannien. Visst minns jag när vi återvände till Edinburgh efter att av misstag ha lämnat det och när vi återkom var alla centrala och roliga vandrarhem fullbokade. Visst minns jag alla påskresor med förseningar och femtioelva byten eftersom det är då britterna gör alla sina stora spårarbeten och visst minns jag kräksjukan i Wells men vi hade iallafall ett snofsigt badrum…

Jag har svårt att minnas negativa saker vilket har alla möjliga orsaker, både bra och dåliga som jag är medveten om. Jag har lärt mig att bli en positiv människa som tar ansvar för vad som händer istället för att gnälla och det kommer både av att ha varit ensambarn och ha blivit lite överempatisk, av föräldrar som alltid trott på mig som person och av att jag omger mig med många positiva personer. Utlandsboendet har också påverkat – man blir beredd på det oförutsedda och blir anpassningsbar och mindre stressad men det ska sägas att Belgien stressade mig betydligt mer än England och då inte bara på grund av sämre språkkunskaper.

Det kunde varit värre. Kings Cross under en storm 2007.   Foto: Wikipedia

Inte ens den gång då InterRail-rabatten inte gällde på färjan från Liverpool till Irland blev vi särskilt stressade och jag räknar det snarare som ett roligt minne. Det var ju bara att inse att vi behövde ta oss till Holyhead i Wales istället och att dit gick det inte komma mer den dagen från Liverpool utan vi fick vackert sitta på ett kvällståg till London för att undvika hotellkostnader och ta ett tåg norrut igen nästa dag. Större delen av natten spenderades i avgångshallen på Euston station med ryggsäckar som kuddar och så värst mycket sömn blev det kanske inte men vi blev iallafall inte utkörda. Vi kom till och med till Holyhead så småningom och där sket en trut på mig medan vi väntade på färjan så det kändes hela vägen som om Irland inte riktigt var meningen just då och det var just efter några dagar där som vi började längta tillbaka till Edinburgh den där gången…