Jodå, det kommer ett inlägg idag också men jag hängde med dottern på fotbollsträning med nya laget ikväll och när jag väl var hemma vid niotiden satte jag mig på balkongen och såg på det stora åskvädret som rullade in från Danmark med buller och brak. Det är fortfarande tätt med blixtar över södra Skåne medan jag skriver så det blir helt enkelt ett kort inlägg idag och väderrelaterat igen dessutom. Tack och lov vet jag att ni läsare vet att det kommer annat framöver igen.

Jag gillar åska även om det är lite småläskigt. Uppvuxen med hus i Kronobergs inland där det åskar rejält på somrarna, där mamma sett en kulblixt komma ur spisen och där ett antal TV-apparater smällt och vi sedan länge drar ur allt elektriskt trots åskledare så har jag respekt för den men är också fascinerad av det som i stugan i Sörmland där jag ser hela horisonten och vädersystem som byggs upp i timmar och tänker att ”det är mer synd om dem där ute i segelbåten än om mig” – trots att blixtar knäckt flera träd bakom stugan genom åren och trots det eko bland klipporna som förstorar knallarna och gör så att det nästan skakar i marken medan det liksom kommer ett borrande efterljud.

Barndomens besök hos släkten i Tysklands inland och skolresan i Budapest har jag stora åskminnen från – återigen det där med inlandet. Däremot har jag faktiskt inte alls många från Storbritannien men ett kommer jag ihåg bättre än andra och det var vårt andra nyårsfirande i St Ives när det blev ett sådant där kraftfullt vinteråskväder. Det väckte oss vid fyratiden på morgonen där vi låg i den lilla fiskarstugan av granit med vågorna piskande på klipporna nedanför. I flera timmar höll det på med väldigt eget muller där ute vid Atlanten där blixtarna skapade eget ljus i den redan speciella färgskalan där. Det påminde en hel del om det som de här personerna fick se på Isles of Scilly som ju inte alls ligger långt därifrån (härda ut under de mörka stunderna när allt du ser är en blinkande fyr ute i havet). Det här är spektakulärt – speciellt i början.