Skådespelaren Jonas Karlsson har varit på vandring i kungens fotspår i en sorts jakt på sanningen om Richard III som han gestaltat på scenen under hösten. Har ni följt med mig från början så vet ni att jag är så kallad Ricardian. Jag tror inte att Richard mördade sina brorsöner i Towern. Han hade förlorat sin egen son och hade ingen arvinge och även om han avskydde sin brors ingifta familj och vi pratar om den grymma senmedeltiden så tror jag inte det räcker. Richard III:s kvarlevor hittades under en parkering i Leicester och ska efter många diskussioner och juridiskt beslut begravas i stadens katedral trots att Richard växte upp i och älskade Yorkshire vilket skapat en infekterad debatt som jag kommer att återkomma till i ett eget inlägg om begravningen om några veckor där du också får en kunglig rundvandring.

Vid det här laget är jag säkert allt för indoktrinerad. Jag har bott i York,  där inte går att bli annat än en beundrare av Richard i staden där hans fars huvud hängde över den västra stadsporten efter slaget vid Wakefield i Rosornas krig och där det finns ett museum om honom i den östra där du kan bilda dig en egen uppfattning. Staden där han i York Minster, den största gotiska katedralen norr om Alperna lät påbörja ett mausoleum till sig själv som aldrig hann bli färdigt och dit människor nu strömmar regelbundet med vita rosor, symbolen för huset York (men där just minstern inte slagits för att få dit Richard). Jodå, visst håller jag det hela vid liv men jag var faktiskt Ricardian innan jag flyttade dit, det kan till och med ha varit en bidragande faktor till valet av stad tillsammans med all annan historia och arkitektur när jag valde att byta ut London mot något ännu mer engelskt i mitten av 90-talet. Jag var redan medlem i Richard III Society och helt tagen efter att ha läst Sharon Penmans bästsäljare ”The Sunne in Splendour” som jag rekommenderar vem som helst som är intresserad av perioden. Det glädjer mig att läsa hur flera av varandra oberoende svenskar skickat Josephine Tays bok ”The Daughter of Time” (”En gammal skandal”) till Jonas Karlsson för att visa en annan sida av kungen som Shakespeare gjort till ett odjur.

Kan man tycka illa om Shakespeare i all evighet för detta? Nej, jag håller med Kath Summer som Karlsson träffade i Leicester. Det går inte att dissa den store barden för att han skrev vinnarens historia och hans pjäs är otroligt bra som människoskildring.

Snabbsummering i Stratford-upon-Avon

Det är verkligen synd att Jonas Karlsson inte spenderade en dag i York också och heller inte tog sig till Bosworth och slagfältet i vars närhet Richard III stupade innan hans kropp så tråkigt slängdes över en häst och misshandlades innan den kom till Leicester. Besökscentret där visar massor av intressant och vandringen under de två olika fanorna gjorde sitt till för tankeverksamheten där man promenerade runt och pratade strategi och geografi med guiden.

Jag vet inte vem som till artikeln skrev DN:s faktaruta om att resa till och runt i England men det kostar definitivt inte från 800 kronor att ta tåget från London till Leicester. Jag kollade alldeles nyss vad en dagbiljett kostar imorgon (alltså inte förbokad flera veckor i förväg) och den går på dryga 23 pund. Orkar ingen göra research längre på våra dagstidningar? Nyfiken blir jag också på vilka som sade till Karlsson att Leicester är Englands tråkigaste stad. För mig är det solklart Peterborough och det har jag stöd av många i (fast Richard III föddes på Fotheringhay inte långt därifrån). Visst är Leicester en till stora delar ful stad men den har massor av roligt asiatiskt gatuliv, blomstrande studentkultur med teater och konserter, ett vackert slottsområde och en omgivande landsbygd full av stilton och annan fin engelsk mat. Snart har den dessutom en sevärdhet till…