Vi fortsätter med Tony Irvings favoriter för med på hans lista i Allt om resor fanns också staden Buxton som jag tidigare nämnt i samband med vägarna i Penninerna och några andra inlägg så det börjar ändå bli dags att presentera denna gamla brunnsort som ligger betydligt längre norrut än vi var förra söndagen.

Vy från Solomon’s Temple Foto: Wikipedia

Jag kom hit en mörk kväll i februari (februari ger de lite dystra bilderna som följer), hoppade nyfiket av min varma buss på det övergivna torget utanför stadshuset och begav mig backen ner längs The Slopes till mitt hotell. Först nästa dag kunde jag ta mig en titt på staden där jag skulle på konsert på operans bakficka under kvällen. Jag började med den korta promenaden till fina gamla Buxton Opera House för att hämta ut mina biljetter och slippa stressa med det senare. Hit vallfärdar människor i juli då Buxton Festival äger rum med massor av opera och konserer men också litterära evenemang. Alldeles bredvid operan ligger fantastiska Pavilion Gardens med ån Wye och nu blommade inte mycket under mitt besök eftersom Buxton är Englands högst belägna marknadsstad men det gick ändå att uppfatta elegansen i blomsterbäddar och annat här där människor promenerade. Parken har ett gammalt palmhus som idag används som stadens turistbyrå med fin souvenirbutik och den har även en del konstutställningar så där hamnar du säkert om du vill få idéer till utflykter.

Pavilion Gardens är vacker även vintertid.

I samma del av staden ligger pampiga The Crescent som den som varit i Bath förstår har inspirerats av byggnaden där med nästan samma namn. Här har den ritats av John Carr som är känd i Nordengland och som du som varit i Leeds kanske hört namnet på om du besökt Harewood House (där Smak av England var i sitt tredje avsnitt). På Royal Institution of British Architects menar man att Buxtons halvmåne är mer komplex som byggnad och jag gillar den nog mer men det kan bero på att den står mer mitt i smeten än den i Bath som har så mycket yta runt sig och blir så lång att den är svår att ta in i ett svep. The Crescent byggdes under sent 1700-tal till den femte hertigen av Devonshire (det är de som är stora landägare i Derbyshire med typisk engelsk logik) när han ville få Buxton mer känt som brunnsort. Idag hittar man små butiker och restauranger i dess arkader längs gatan.

Buxton Crescent

Den fula parkeringen på insidan gör ingenting för byggnaden alls tyvärr men vid den ligger St Anne’s Well. Har du någonsin köpt flaskvatten i en engelsk kiosk så är sannolikheten stor att det stått Buxton på flaskan och här finns den offentliga källan. Precis som i Bath var romarna här och kallade sin by Aquae Arnemetiae efter ”gudinnan i gläntan” och lämningarna efter deras bad finns kvar under The Crescent. Sedan medeltiden har källan varit helgad åt Sankta Anna och senare var vattnets fördelar kända av bland andra drottning Mary av Skottland som var här. Idag står människor och fyller hela dunkar med vattnet helt gratis. Det är klart jag tog en klunk och van som jag är vid Harrogate i Yorkshire så undrade jag varför det inte stinker svavel men det har tydligen att göra med att det här filtreras genom bergets kalksten vilket neutraliserar det.

St Anne’s Well är populär

Bergskedjan Penninerna har inte bara kalksten utan den där hertigen av Devonshire utvann faktiskt koppar vilket gjorde att han hade pengar till allt byggande. Som så många andra ställen i Penninerna finns här också en grotta att besöka alldeles utanför staden – Poole’s Cavern men jag har inte hunnit med det själv. Vill du veta mer om både geologi och mänsklig historia så är ett besök på stadens museum passande.

Buxton Opera House

Buxton ligger alltså högt även för att vara Penninerna och känns med sitt klimat och sin atmosfär som en nordengelsk stad fastän den tillhör Midlands. Gränsen är hårfin här för sedan järnvägen gjorde sitt intåg och tog ännu fler brunnsdrickande turister till Buxton så har det varit lätt att ta sig till och från Manchester och detta gör många här idag längs den linje som tar dig förbi de vackra vyerna vid Chapel-en-le-Frith (varifrån du tar dig vidare till Edale och Castleton) med sina vandrare och cyklister. Det är nära till det välbärgade Cheshire västerut men också ner till Staffordshire samtidigt som det alltså känns mer som något nordligare och ni vet hur jag är när det gäller känslan för Nordengland. Vill du hålla dig kvar i trakten istället för att ta dig över gränser så rekommenderar jag en vacker tur till mysiga Bakewell.

Att strosa runt i Buxton ger blandade känslor. Runt parken och operan finns allt det där tjusiga och kulturella men promenerar man längs gågatan Spring Gardens med sina typiska High Street-butiker så visas en annan sida av staden. Man märker att en del affärer har fått klappa igen precis som i Sverige men det betyder mer i England och när jag satte mig på Miltons Head med en jättegod ”mixed grill” för att äta något innan konserten så kände jag mig lite som om jag klivit in på en pub på Irland. Familjen som driver puben var hur tillmötesgående som helst fast jag var sen och stammisarna i den lilla baren stirrade ut mig när jag kom som ensam kvinna men hade nog hjälpt mig om jag hamnat i knipa. Jag gillar städer med sådana kontraster och speciellt om jag kan gå några hundra meter och hamna uppe på en hed.

Fönster från järnvägens heydays på Buxtons station.