Idag går söndagsutflykten till Cornwalls residensstad Truro ganska långt västerut i grevskapet. En trevlig stad för shopping och uteätande när vädret kanske inte tillåter kustvandringar eller dagar på stranden men också en stad med egna sevärdheter, inte minst den stora katedralen som stod färdig så sent som 1910 och som dominerar staden. Den syns faktiskt redan från tåget om man väljer att komma den vägen på linjen mellan London/Exeter och Penzance.

Truros katedral från tåget

Truro är den enda stad i Cornwall som har status som ”city” (och den sydligaste sådan i England) vilket den fick av drottning Victoria och staden har nu tagit över som center för administration och sjukvård efter medeltidens huvudstad Launceston på gränsen till Devon och därefter Bodmin uppe på heden. Den är trots detta ingen stor stad, dryga 20 000 invånare bor här men på grund av dess status hittar man ändå en livlighet för hit kommer folk ända från St Ives och Helston när de ska ha något speciellt och ännu längre bort ifrån om de ändå ska på sjukhusbesök på Royal Cornwall Hospital Treliske där många akutfall också hamnar. David Cameron som alltid semestrar på Cornwalls nordkust fick till exempel komma hit med sin hustru när hans ena dotter bestämde sig för att vara en månad för tidig. Ett stort college finns här också och all denna administration gör lönerna högre här än på andra ställen i låglöneregionen Cornwall.

Mitt första besök här var på just en shoppingrunda där vi en lång stund fastnade på marknaden vid Lemon Quay (Cornwalls exotiska maritima historia till trots endast uppkallad efter baronet Lemon och inga citroner) med sina typiskt engelska marknadsstånd med djurartiklar, tyger, slaktare, fudge, smink och en massa mer. Inte långt därifrån finns också en liten marknad för antikt med mynt, medaljer, frimärken och annat intressant. Vi hade såklart också tid att vandra runt butikerna på de mysiga gatorna i centrum vilket speciellt jag som läst Poldarksagan gillade. Truro är nämligen en gammal så kallad ”stannary town” vilket betyder en stad där traktens tenngruvor förr fick sitt tenn värderat och inte minst beskattat – detta sistnämnda kallades ”tin coinage” fram tills det upphörde 1838. Skatten gick till kronan eller till hertigen av Cornwalls kista vilket nästan var samma sak eftersom det är monarkens äldste son som har titeln hertig av Cornwall. Den som kan sin Poldark vet betydelsen av detta för gruvägarna och att Truro är en av de få platser som nämns under sitt rätta namn i böckerna. Vid dispyter kring tennhandeln kunde man hamna i en speciell ”stannary court” i vad som sedan blev stadshus och nu är teater och känt som Hall for Cornwall.

Coinage Hall med tennhistoria

Hall for Cornwall

Utöver alla dessa anknytningar till tenngruvorna så finns som sig bör i en residensstad även ett länsmuseum och just Royal Cornwall Museum har jag all anledning att skriva ett eget inlägg om för det är riktigt spännande. Som man kan ana handlar det mycket om gruvnäringen men därför såklart också om geologi och natur och den finns det mycket att säga om i Cornwall. Gruvorna har också lett till att en hel del uppfinningar sett dagens ljus just i den här trakten men visst finns det också en hel del konst att titta på.

Katedralen syns överallt

Fina hus finns det gott om.

Truro ligger inte spektakulärt vid kusten som många andra sevärda ställen i Cornwall men däremot möts åarna Kenwyn, Allen och Truro här och formar den större floden Truro och en av alla teorier är att det är ”tre åar” som gett staden dess namn. Alldeles nere vid Lemon Quay har de tre flutit samman och här finns därför stadens lilla tidvattenkänsliga hamn. När det är ebb är det bara att vänta på vattnet men rederierna som anordnar underbara båtturer härifrån längs floden Fal till sjöfartsstaden Falmouth, längs teplantager och trädgårdar är så finurliga att om du bara tar dig ner till floden så bussar de dig vidare till den mysiga lilla byn Malpas några kilometer ut där båten då kan lägga till istället.

Vackra Malpas – det blir knappt mer Cornwall.

Den lilla hamnen i Truro