Ni som också brukar botanisera på Waterstones på era Englandsresor vet hur lockad man ofta blir av böckerna på de där borden vid ingången som är sorterade i skönlitteratur och fakta. Det var där jag för ett tag sedan ramlade över How England Made the English av Harry Mount på ett faktabord och vilken favorit det blev. Jag blev som uppslukad av kapitel om gräsklippare, stilen på häckar i olika grevskap, hur Birmingham kunde bli en storstad och vem som äger olika delar av London. Här finns allt det där som anglofilen behöver som bakgrund till varför England visuellt ser ut som det gör och hur allt detta har format människorna till att bli det de är idag.

Allt om det engelska landskapet

Det ska sägas direkt att det här är en bok för den som redan kan lite om England. Du behöver inte alls vara expert för boken är ju till för att upplysa dig men du får ut så mycket mer om du kan relatera till ämnena Mount skriver om för då får du fler aha-upplevelser. Jag som kulturgeograf älskar det där med hur arkitekturen skiljer sig åt mellan regioner inte bara i England utan också hemma i Sverige. Hur Bohusläns trähus ofta är vita och hur ladorna får tjocka svarta knutar någonstans i norra Småland och uppåt. Samma sak ser man i England där det bara i Yorkshire är stora skillnader mellan det gula teglet i väst och det rödare med tegeltak mot kusten. Boken berättar om flera regioners berggrunder och sten vilket förklarar varför husen ser ut som de gör. Den tar upp hur vägar och järnvägar påverkat landskapet och skapat förorter och den lär dig skillnaderna mellan medeltida häckar och nyare, allt efter hur jordägarlagar och landskap sett ut.

En fempongare i bokhyllan för vem som helst som vill veta mer om det engelska landskapet. Språket flyter på och inte förrän mot slutet blir jag irriterad på några saker i innehållet. Sista kapitlet är en sammanfattning där Mount liksom i all hast deppar ihop lite över ett England han inte längre känner igen och undrar vart det är på väg och det kan jag känna igen från egna funderingar om både Sverige och England nu när jag är så gammal att jag kan se tillbaka lite. Däremot svävar han i kapitlet också ut i påståenden som inte helt stämmer som att de landsbygdsälskande engelsmännen är de enda som pratar om sin landsbygd som ”landet” för att den betyder så mycket. Som svensk protesterar jag å det högljuddaste! Vi är många som inte gör annat än ”åker till landet” på helgerna här. Även i andra kapitel kommer ibland de där påståendena om saker som unikt engelska fast jag sett liknande beteenden i andra länder. Jag vet inte alls var Mount bott om han alls bott utomlands men inte i Skandinavien iallafall. Hur som helst tvekar jag inte att ändå rekommendera detta mästerverk i England som landskap.