Omslagen speglar innehållet

Det hela sträcklästes för det är något i språkets driv och i de engelska miljöerna som drar in en och jag var tvungen att se hur det gick sedan i det fiktiva grevskapet Rutshire som är baserat på Coopers hemtrakter i det välbärgade och pittoreska Cotswolds och fortsatte därför med Rivals (”Rivalerna”) där flera av de tidigare huvudpersonerna fick en mindre framstående roll och TV-världen med nya persongallerier fick ta plats istället även om Rupert hängde kvar. Därefter var hästarna tillbaka i Polo som handlar om just vad det låter som och den var egentligen den roligaste rent hästmässigt eftersom polo är en hästsport jag kan mindre om än de som är vanligare i Nordeuropa och boken tog mig med till tävlingsarenorna i Argentina. The Man Who Made Husbands Jealous om Lysander Hawkley (jag älskar de galna namnen!) är nästa bok i serien och liksom Riders har det gjorts TV-serie av denna otrohetshistoria i kvadrat. Jag har bara sett Riders men blir plötsligt lite sugen på att leta upp även den här serien där Downton Abbeys Hugh Bonneville har en av rollerna vilket väl ändå borde borga för någon gnutta kvalitet?

Härnäst följer ett par böcker i den klassiska musikens värld med dirigenten Rannaldini och hans superego. Appassionata och Score! (”Divor”) var underhållande de också för att Rannaldini var som han var och körde med alla omkring sig. Pandora om konstvärlden och dess gallerier var också den lite småkul men här försvann en stor del av de personer man lärt känna i Rutshireböckerna även om de nämns här och där. När sedan Wicked!  kom förstod jag ingenting. Plötsligt kunde jag inte sträckläsa alls längre utan var tvungen att lägga boken ifrån mig och undrade om Jilly Cooper hamnat i någon slags kris. Boken handlar om en vanlig skola och en snordyr privatskola och ämnet kunde alltså vara helt i stil med alla de tidigare böckerna om rik överklass och deras möten med övriga i livet men språket flyter inte alls i samma stil som tidigare och det retade mig otroligt hur Cooper lät de lägre klasserna och inte minst ungdomarna få ett språk som bara lät töntigt. Ännu mer ilsken blev jag på hur läraren på den fattigare skolan skulle låta lite bonnig för att hon är från Yorkshire (dit Cooper själv flyttade som liten och kanske gillade hon det inte, vem vet).