En av alla böcker jag köpt på W.H. Smith på Paddington i väntan på tåg är The Crimson Petal and the White av Michel Faber (på svenska Sugar: kvinnan som steg ut ur mörkret). Jag fastnade för att det var en tjock roman och dessutom viktoriansk för jag gillar det där lite mystiska och skitiga med 1800-talet där man inte riktigt vet vad som ska hända men man vet att det blir spännande och annorlunda.

Sugar är en ung och intelligent prostituerad kvinna som upptäcks av William, en framgångsrik parfymhandlare som har en hustru som blivit galen eftersom ingen berättat vad det innebär att leva med en man. William behöver någon som förstår hans fysiska behov och köper Sugar av bordellmamman. Han skaffar ett fint hem till henne och besöker henne utan att någon får veta, allt medan Sugar själv i hemlighet skriver på en roman om hur torskar ska plågas för hur de utnyttjar kvinnor. Det går bättre och bättre för William och han blir mer och mer respekterad i samhället och ofta beror hans framgångar på Sugars intelligens men hon visar aldrig riktigt hur intelligent hon är utan ger honom mest små råd. Till slut bestämmer William att Sugar ska flytta in i hans stora hus med familjen och hon hyrs in som guvernant till hans dotter Sophie. Efter detta går det som det går och det vill jag inte avslöja men det har sagt om boken att den är som en Dickensroman där Dickens har fått skriva mer fritt.

För mig var det här en på tok för lång bok för vad det är men av fem stjärnor ger jag den någonstans mellan en stark trea och svag fyra. Faber, holländare uppvuxen i Australien och bosatt i Skottland har ett jättebra språk som suger tag i en. Boken börjar bra och man fastnar helt i det nya sättet att berätta men i mitten blir den allt för seg för mig och här lade jag den ifrån mig i några dagar. Slutet är däremot ren sträckläsning när man vill veta hur det går i hushållet och dessutom får veta mer om Williams galna hustru. Jag vet inte om det var på grund av bokens tema men det kändes som om samtliga män porträtterades som otrevliga eller svaga och jag vet att den viktorianska tiden inte var kvinnans storhetstid utan tvärtom men det känns lite sorgligt. Skildringarna av både livet och London på 1800-talet känns riktigt bra och trovärdigt och man lever med i hur det såg ut på gatorna både i East och West End. Vissa av händelserna i boken känns däremot lite väl konstruerade och orealistiska men jag kan ändå inte hjälpa att jag vill ha mer när boken tar slut. Hur såg Sugars vidare liv egentligen ut? Det är då jag vill veta hur hennes liv fortsätter.