Jag som sagt att jag avskyr att åka till London just på påsken gjorde ändå just det i år. Anledningen var att mitt favoritband The Men They Couldn’t Hang hade konsert på påskdagen och inte vilken konsert som helst utan 30-årsjubileum och detta gick av stapeln på Shepherd’s Bush Empire för att bandet startade sin karriär just i Shepherd’s Bush även om sångaren Phil ”Swill” Odgers och låtskrivaren och mandolinspelaren Paul Simmonds känner varandra sedan barnsben i Southampton. London har alltid varit scenen för mångas musikdrömmar och så även för dessa två som tidigt flyttade dit och slog sig ihop med sångaren Stefan Cush samt började med Swills bror som trummis.

The Men They Couldn’t Hang är enligt mig ett folkrockband och frågar du musiknördar så har de även punkinfluenser. Jag gillar inte renodlad punk så värst men i det här fallet slås det ihop med folkmusiken och gör till exempel melodislingorna och texterna om det gamla Englands orättvisor mer ösiga. Detta märks speciellt på konserter då publiken blir helt vild av Ghosts of Cable Street om antifascistupploppet i London 1936 och Shirt of Blue om den stora gruvstrejken på 80-talet så det här är ett gäng som kan konsten att fånga en publik och det är märkligt att de inte blivit större men de kom i samma veva som The Pogues och många andra och liksom försvann lite i Camdens klubbliv. För mig har det varit bra att de inte blivit större eftersom jag egoistiskt kunnat njuta och speciellt förra året när jag såg bandet i Buxton i Derbyshire och fick chansen att prata med dem efteråt i det lilla operahusets bakficka. Deras Facebooksida känns mest som en sida för vänner och när jag nu i påskas i konserttråden skrev att jag var vid Blackfriars på morgonen så spelade de sedan låten Blackfriars Bridge för ”the Scandinavian fans” på konserten.

Jag upptäckte TMTCH genom en gymnasiekompis under tiden då nästan alla i klassen lyssnade på Hunters & Collectors, Echo & The Bunnymen, The Cure och liknande och jag fastnade direkt som anglofil i deras fantastiska texter och känslosamma melodier. Just då var skivan ”Waiting for Bonaparte” ute med vad som nog fortfarande är deras största hit, nämligen The Colours. Än idag är det speciellt att höra raden ”if I starved on the streets of Bristol, I starved worse on a British ship”. Hultsfredsfestivalen i mitten på 80-talet var första gången jag och kompisen fick se dem live och vi minns än idag traumat vi fick av att en tid senare inte komma in på klubben i Göteborg där de spelade eftersom det var 20-årsgräns. Just därför kändes det så skönt att vi två tillsammans nu kunde stå där framme vid scenen i Shepherd’s Bush och skråla och sjunga med i skotska Smugglers, walesiska Ironmasters och alla de andra igen och det var värt de blåmärken som alltid uppstår när alla börjar hoppa.