Idag är det fredag och ni behöver ett filmtips till helgen tycker jag. Under ett besök hos moster i Stockholm 1987 skulle bästa kompisen och jag gå på bio. Som de anglofiler vi är var det Maurice som stod på agendan och visst var den bra men när vi kom till biografen fascinerades vi istället av filmpostern av två slufsiga men supercoola män sittandes på den engelska landsbygden – den ene i en skinnrock som hette duga och allt beskrivet som en blandning av Shakespeare och Jimi Hendrix! Vi var tvungna att gå tillbaka och se Withnail & I som översatts till ”Withnail och jag” på svenska och jag kommer fortfarande ihåg att vi egentligen skulle ha gått på saxofonkonsert i Kungsholms kyrka för pengarna – tror det var Johan Stengård.

Vi fick vår saxofon ändå. Nedsjunkna i de sköna stolarna ändrades våra personligheter för evigt när King Curtis saxofonversion av A Whiter Shade of Pale gled ut i biomörkret i öppningsscenen. Bara det satte tonen för resten av upplevelsen och när huvudpersonen Marwood i form av Paul McGann visade sig vara ruskigt snygg och hans kompis Withnail tragiskt rolig, ja då hade vi hittat den film jag tror vi båda än idag har som solklar filmfavorit. Man hoppas ju ofta att man aldrig har upplevt det bästa av allt redan men när det gäller film, så har jag det. Det finns inget som kan slå det här och jag vill inte att det ska finnas det heller. Så mycket älskar jag den film som har blivit en av Englands stora kultfilmer med en skara fans som citerar repliker i tid och otid och det är inte vilka repliker som helst som den som ser filmen kommer att märka. Marwood och Withnail är två arbetslösa skådisar i en sliten lägenhet i Camden i London 1969 som behöver en lösning. Withnail har en rik morbror med stuga i Cumbria och den får de låna men inte till vilket pris som helst. Livet på landet är heller inte riktigt vad två Londonskådisar tänkt sig men otroligt vackra vyer av trakten runt Penrith får man och alla fans drömmer om att köpa stugan.

Se trailern, inse att du behöver se filmen. Det blir inte mycket mer tragikomiskt engelskt än i Bruce Robinsons självbiografi och detta är dessutom Richard E Grants genombrott. En Richard som i verkligheten inte ens dricker alkohol och som jag senare hade förmånen att få se live på West Yorkshire Playhouse i Leeds när jag bodde i York och han släppt sin självbiografi.

http://www.youtube.com/watch?v=xT5qhPoRS9g