För en dryg halvtimme sedan hölls två tysta minuter i Storbritannien för idag är det Remembrance Sunday och det är en väldigt känslosam dag då man minns och hedrar de fallna i de båda världskrigen och andra konflikter. Detta sker alltid den andra söndagen i november eftersom det är närmast 11 november vilket är vapenstilleståndsdagen i första världskriget. Klockan 11.00 den 11/11 1918 slutade man äntligen att ha ihjäl varandra. Tyvärr lärde man sig inte läxan av ordentliga fredsförhandlingar den gången så man får lov att hedra även de stackare som gett sina liv för land och mänsklighet en andra gång några decennier senare. Jag tror själv inte att krig är lösningen men jag beundrar ändå de som frivilligt ger sig ut i dem av olika anledningar även om jag av egen erfarenhet vet att deras upplevelser senare präglar hela familjer.

Några veckor innan detta datum börjar gatorna att fyllas av soldater från alla sorters regementen och ungdomar i Sea Cadets, scouterna och andra organisationer vilka säljer knappar i form av en vallmo för att stödja The Royal British Legions välgörenhetsarbete för veteraner och familjer där någon tjänat armén. Har du tittat på brittiska TV-nyheter under de här höstveckorna så har du säkert sett hur nyhetsläsarna bär vallmo men också många du möter omkring dig framförallt ur den äldre generationen som ofta har egna minnen av kriget. Att det är just en vallmo, poppy, har att göra med att den är vanlig i Flandern där några av de värsta striderna ägde rum under första världskriget och att det därför skrevs en dikt om detta som börjar ”In Flanders Fields the poppys blow; between the crosses row on row” och som sedan dess använts i minneshögtider. Vallmon bärs inte bara på människors knappslag utan förekommer som kransar vid krigsmonument och man ser också hur enskilda församlingar hedrar egna stupade genom vallmoknappar på individuella kors.

Nästan alla städer och byar har minnesceremonier och ingenstans är den större än i London vilken också TV-sänds. Längs gatan Whitehall i Westminster går det parader och här står också The Cenotaph – det mest berömda monumentet där drottningen och andra lägger kransar. Ceremonin ser i stort sett likadan ut varje år inklusive dikter och musik och ett av de allra största musikstyckena som spelas är Elgars Nimrod ur hans Enigma Variations så den ska ni få lyssna på nu.

Den skotska folksången Flowers of the Forest får man också höra och det spelas också The Last Post vilket är en signal på jägarhorn som den brittiska armén använder i slutet av dagen. Det är en väldigt speciell liten melodi och allra mest rörande är det att höra den klockan 20.00 varje kväll vid Menin Gate i Ieper i Belgien. Jag som bott i Bryssel har fått höra den tillsammans med soldater från stora delar av det brittiska samväldet och en massa andra turister eftersom Ieper såg några av de allra värsta stridigheterna under första världskriget och Menin Gate idag är dekorerad med namnen på soldater man aldrig funnit. Regemente efter regemente är inristat, namn efter namn med vallmoknappar instuckna här och var av familjemedlemmar och vänner. Utanför staden står de små vita korsen i mängder på flera kyrkogårdar och den gamla medeltida klädhallen på torget har gjorts om till museum – In Flanders Fields heter det och är fullt av gamla brev och annan memorabilia från brittiska soldater som trodde att de snart skulle vinna detta och komma hem. Här finns också en utställning om gasmaskens historia vilken jag råkade ta i fel tidsordning och det var en skakande upplevelse. Ett otroligt bra och rörande museum som visarv hur lyckligt lottad man är om man slipper krig och varför man ska hedra de som trots allt följt någons order, inte minst politikernas. Alla borde resa dit. Jag lämnar skrivandet för idag med att ge er ett av mina favoritbands The Men They Couldn’t Hang version av Eric Bogles folksång Green Fields of France/No Man’s Land. Lest we forget.