Jag minns inte när under gymnasietiden som en av mina bästa vänner introducerade mig för The Silencers men jag är henne evigt tacksam eftersom det idag är ett av mina absoluta favoritband. Det tar några lyssningar att komma tillrätta med sångaren Jimmie O’Neills speciella och raspiga röst men sedan är man fast i blandningen av punkinfluenser och skotsk folkrock med melankoliskt keltiska toner.

Blandningen av just de här stilarna är vad som gör det hela så oemotståndligt rått och känslosamt och det funkar lika bra i Nordengland med samma slags stämningar. Sätt dig på en National Express-buss norrut från London med The Silencers i lurarna och vägskyltar med ”The North” längs vägen så märker du vad jag menar när du dundrar förbi kolkraftverken på motorvägen i vinternatten. Bandet bildades 1986 och tyvärr var det i Frankrike snarare än Sverige som de blev störst och hade stora konserter (linken Skottland-Frankrike har varit stark ända sedan Mary Queen of Scots tid) så jag har aldrig sett dem live vilket är en av mina stora musikaliska sorger. De spelar varje år i Glasgow men alltid helgen innan jul vilket är smått hopplöst för mig.

I Can Feel It är kanske min absoluta älsklingslåt och jag kan nog säga att det är en av mina fem favoritlåtar alla kategorier men The Art of Self Deception, vackra My Prayer, Answer Me och Painted Moon är andra fantastiska låtar liksom hits som Scottish Rain, The Real McCoy och deras version av den gamla folksången Wild Mountain Thyme som använts i en reklamfilm för Skottland: